EHS-bloggen

Maj 13, 2019
Försommarens vemod
Thomas Kazen, professor i bibelvetenskap, funderar över försommarens skönhet och skiftningar och om att bygga växthus en gång till.

Så här års blir det åtskilliga kortturer till sommarhuset med efterföljande träningsvärk. Senast var det dags att sätta potatis. Det vill säga min bättre hälft satte potatis medan jag försökte tillverka en grund för växthuset. Det förra växthuset blåste omkull någon gång på bronsåldern eller åtminstone för 20-25 år sedan. I två år låg jag på knä och rensade landet från glasskärvor. Det är som grundforskning: mycket skrik, lite ull, sa bonden, klippte grisen. Tills vi en dag inser att fältet förändrats. Rent bokstavligt i mitt fall: glasfri åkermark. Men det var länge sedan och en generation senare ska växthuset sitta fast. Med rutor i polykarbonat.

Så nu ligger grunden där. Och jag har än en gång lärt mig av erfarenheten hur jag inte ska göra nästa gång om jag någon gång mot förmodan skulle försöka göra det igen. Man lär av sina misstag, som det heter. Bättre vore att lära av andras, särskilt vad gäller sådant man inte tänker göra om en gång till.

Försommaren rör sig långsamt. Det gick fort i början, plommon och körsbär formligen exploderade, men sedan blev det som tur var kallt. Som tur var, eftersom det är tråkigt när allt är över på en vecka och tråkigt när nattfrosten som ändå måste komma tar alla fruktträdens blommor. Nu står äppelblommen och stampar. Ingen skillnad från dag till dag, kan man tycka. Men ändå rör den sig och till sist står trädgårdarna vita. Ja, vita av blommor, tänkte jag, men vips kan de vara vita av snö också.

För variationerna är stora, inte bara från norr till söder, utan också på höjden och över dagen. För tre, fyra veckor sedan åkte jag skidor på myrarna i Gyllbergen ena dagen och körde jordfräsen i trädgården nästa. En dryg timme skiljer platserna åt men flera hundra meter på höjden. Och härom veckan vaknade jag med trädgården täckt av snö, vid lunch var det grönt och varmt nog att sitta ute, men på eftermiddagen föll snön igen. Hur naturen är skapt för att hålla stånd mot allt är svårt att begripa. Dessvärre är det svårare för den att hålla stånd mot allt vad människan utsätter den för.

För övrigt tycker jag att den här tiden på året är som vackrast. Den gör mig hoppfull och vemodig på en och samma gång. Denna överdådiga skönhet försvinner så fort. Kvar finns växten, mognaden, skörden, vissnandet, nedtrappningen, avslutningen. Det grå. Åldrandet. Då fågelsången tystnar och blommorna kommer från blomsterhandeln och sorgmyggans larver följer med krukjorden. Då vi funderar över vad som egentligen hänt under tiden som gått, om grundarbetet varit tillräckligt, om jordbearbetningen gett resultat, om undervisning och forskning satt några spår och om vi lärt av misstagen och vågat oss på att göra saker en gång till.

Ett nytt växthus, kanske, nu när försommaren är som vackrast? Arbete och vila fördriver vemod. Så njut av det som är! Fast jag ska erkänna att den vackraste dagen som sommaren ger har det hänt att jag längtat – efter en gnistrande kall vinterdag med blekljus och solgenombrott!

Trädgårdsland i grönskande trädgård
Trädgårdsland i trädgård täckt av snö
Trädgårdsland i trädgård, snöfall

Facebook Dela på Facebook

Twitter Dela på Twitter

EHS-BLOGGEN
Här bloggar lärare vid EHS om allt möjligt som har med akademi, kyrka och samhälle att göra.