EHS-bloggen

April 7, 2020

Andakt och bön vid högskolan - Jonas Eveborn

I stort sett varje vecka firar vi gudstjänst där någon från högskolans personal eller utifrån predikar. Precis som mycket annat har detta förändrats i och med Coronakrisen. Jonas Eveborn har spelat in en andakt som du kan ta del av här.
Bild på altare med en uppslagen bibel och tända ljus.

“Gör allt för att den stad jag har deporterat er till skall blomstra, och be till Herren för den” (Jer 29:7)

En viktig del av den utbildningsmiljö som finns på Teologiska högskolan Stockholm är att vi regelbundet får samlas till gudstjänst för bön, tillbedjan, att dela Bibelns ord och nattvardens bord. En tanke väcktes om att i dessa coronatider be de tillfrågade predikanterna att i korta filmer istället dela några tankar som vi publicerar på EHS blogg. Detta är teologi i praktiken – vad är ordet som behöver sägas idag – om än i en något annorlunda form.

Gudstjänsterna på EHS är alltid öppna för alla. Att publicera material så här ger än fler möjlighet att se något av vad som kan hända på högskolan. Med viss regelbundenhet, dock inte varje vecka, kommer här filmer från de tillfrågade predikanterna att dyka upp. Nu i Stilla veckan publicerar vi en film med kaplan Jonas Eveborn och en med lektor Hanna Stenström. Senare kommer Ulf Bergsviker, doktorand och pastor i Equmeniakyrkan, och Helen Friberg, regional kyrkoledare inom Equmeniakyrkan, att dyka upp. Håll utkik och sprid gärna ordet!

Andakt och bön vid högskolan - Jonas Eveborn:

Facebook Dela på Facebook

Twitter Dela på Twitter


Mars 18, 2020

I mötet med döden förändras allt

Bild på en allé

I mötet med döden förändras allt. Några av oss har varit framme vid det svarta hålet där allt kunde ha varit slut. Efter det blev livet inte som förut.

De som var vuxna då, minns hur och var vi var när vi fick veta att Olof Palme hade mördats, eller var TV-bilderna nådde oss då Twin Towers störtade samman den 11 september 2001.

Men jag minns också det där ögonblicket när storasyster, som jag trodde sprang efter och höll i pakethållaren, ropade: ”Nu cyklar du själv!”

Eller de där ögonen som fångade min blick och kärleken drabbade som en blixt från en klar himmel. Eller TV-bilderna som 1989 kablades ut över världen när Berlinmuren föll.

Man minns när döden knackat på dörren.
Man minns när det omöjliga blev möjligt.

Nu har ett virus tagit oss på bar gärning i vår galna egoism. Butikshyllorna med toapapper ekar tomma i ett land fullt av skogar och pappersproducenter. Nu sätter coronaviruset oss på prov. Allt ifrån hur vi tvättar händerna, till hur vi umgås med våra vänner. 

Inför döden ställs allt på sin spets. Vi skakas om. Hur ser det ut imorgon, om en vecka, om en månad? Kommer intensivvården hålla för trycket? Nu prövas våra värderingar och prioriteringar. Alla ska ha samma rätt till liv, men hur gör vi när inte vårdresurserna räcker till alla? Existentiella frågor om liv och död, rättigheter och skyldigheter, kryper in under huden på oss.

EHS har nu gjort det som ingen av oss kunde föreställa sig för bara några veckor sen. Vi har ställt om hela campusundervisningen till utbildning via vår digitala lärplattform.

De flesta som drabbas av smittan kommer inte märka mer än en snuva eller en vanlig influensa. Men det räcker att man har en anhörig, som man vet med stor sannolikhet inte skulle överleva, för att man ska se det i ett annat ljus.

Inför dödshotet omprioriterar vi.

Men så småningom kommer vardagen tillbaka.
Men allt kommer inte att bli som före Covid-19.

Fruktan och rädsla underminerar demokratin. Politiska krafter runt om i världen som profiterat på våra rädslor och har vuxit sig allt starkare. Behovet av kunskap och källkritik har aldrig varit större.

Jag läser att en rapport i november visade att andelen Malmöbor som utsatts för brott är den minsta sen trygghetsmätningen började för 20 år sen. Men den drunknade i rapporteringen av spektakulära skjutningar och politiska krav på hårdare tag.

Vilka politiska strömningar ska, när coronastormen bedarrat, försöka slå mynt av den fruktan och bävan som rullat genom samhällskroppen?

Nu kommer vi som aldrig förr behöva människor som har kunskap om och kan brottas med de existentiella frågorna på djupet. Som vet hur viktigt det är att försvara mänskliga rättigheter, och samtidigt vet något om hur svårt det kan vara väga dem emot varandra.

Det finns inget facit till vad den kris världen nu hamnat i kommer att leda till. Men du och jag kan ta ett steg i rätt riktning. Satsa på utbildning och kunskap, för att bygga tillit och gemenskap.

“Education is the most powerful weapon which you can use to change the world”, konstaterade Nelson Mandela, som dömdes till livstids fängelse och satt fängslad 27 år – och sen blev landets president.

 

Owe Kennerberg
Rektor

 

Facebook Dela på Facebook

Twitter Dela på Twitter


Oktober 11, 2019

Vad har hänt efter me-too? - blogg från en undervisningsvardag

Jag har en kurs om kropp, kön, makt just nu. Den togs fram efter me-too, det upprop mot sexuella övergrepp som spreds över hela världen. Under kursens gång har vi varvat reflektion kring olika situationer, problem, utmaningar med teologisk kritik och konstruktion.
Bloggbild. Flicka som sitter på en klippa och tittar ut mot vattnet.

Vi har studerat befrielseteologer, feministiska teologer, queer-teologer, ekofeministiska teologer och postkoloniala teologer. Det som är genomgående för dessa är det kritiska och konstruktiva perspektivet. Ofta formuleras teologin ur faktiska situationer. Det kan vara hunger och fattigdom, erfarenheter av förtryck och osynliggörande, den ekologiska krisen, de globala orättvisorna osv. Ett gemensamt motiv är viljan att förändra och arbeta för helande, befrielse och helhet. Under kursen har vi diskuterat makt, kön, nåd, gudsbild etc.

Vi har även diskuterat faktiska situationer och händelser. Vid ett av våra seminarier var just ”me-too” i fokus. Studenterna hade fått läsa ”Gud sade `Varde ljus´, men det vart inte så ljust” (Svensk kyrkotidning 10/2018) av Anne Sörman, präst och doktorand och en av initiativtagarna till de kyrkliga uppropen. I artikeln ställer Sörman frågan vad som skett i Svenska kyrkan efter #metoo. Hon analyserar och sammanfattar teologiska perspektiv såväl som faktiska praktiska situationer. Vilka rum har visat sig vara farliga? Sakristian, källaren, kopieringsrummet, orgelläktaren, chefens kontor är sådana. Vilka situationer har visat sig farliga? Att befinna sig utomhus eller i utsatta situationer såsom på en stege, att sitta ensam i en bil med någon, att gå i själavård eller ge själavård, att fira gudstjänst [sic!] är sådana. Hon sammanfattar innehållet i vittnesbörden och konstaterar mängden av dem, likaså maktlösheten och vanmakten hos de drabbade, de som förlorat tron, som aldrig mer går i kyrkan, även tystnadskulturen som rått och råder kring övergreppen.  

Sörman refererar till femton berättelser som visar på särskilt grav gränslöshet och upprepade sexuella övergrepp, i kombination med ett nedtystande av det som skett, på flera olika nivåer. Hon menar att det tycks som att ju allvarligare ett brott varit, desto starkare har tystnadskravet varit. Så problematiserar hon kravet på att förlåta och det faktum att skuld, skam, förlåtelse och försoning ofta hamnar i första rummet i kyrkan då det talas teologi i relation till sexuella kränkningar. Kravet att den utsatta ska förlåta eller försonas, snarare än att förövaren ska ställas inför rätta. Förlåtelse utan rättvisa alltså. I diskussion av övergrepp vid gudstjänstsituationer pekar hon på vad exempelvis feministiska teologer lyft fram, nämligen att våld kan förstärkas och även legitimeras när det sammanblandas med helighet. Sörman beskriver särskilt svåra konsekvenser för offren vid övergrepp i själavårdssituationer.

Jag bad studenterna reflektera. Samtalet blev intensivt, lågmält och närvarande. De lyfte fram ämbetssynen som en svårighet i kyrkan, att den upphöjda statusen gör det i princip omöjligt att komma åt övergrepp. De framhöll svårigheten i att sammanhanget skyddar förövaren och att det är lättare att vara förövare än offer i kyrkan, då det finns en större vana i kyrkan att ta om hand syndaren. De pekade på mörkertalet som är stort och att sexualitet fortfarande inte benämns i kyrkan, att kunskapen om sexualitet är för låg. Vi samtalade om förlåtelse och hur det talas om det, svårigheten när alla beskrivs som syndare vilket riskerar att dölja grader av skyldighet samt att man snarare kan vara utsatt för andras synd än själv skyldig till synd. Det framkom även personliga erfarenheter av att på arbetsplatser ha blivit tystad, trots att det hade varnats för dåliga chefer. ”Det blir så dålig stämning om du säger något”.

Annat som framkom var att kyrkan måste ner på jorden, uttryck som att ”vända andra kinden till” behöver problematiseras, att kärleksidealet alltid måste ses i relation till sanning och rättvisa. Vi läste de ekumeniska riktlinjerna från Sveriges kristna råd, om hur förebygga sexuella övergrepp i kyrkliga miljöer och konstaterade att det är viktigt med utbildning för ledare och funktionärer. Någon nämnde att potentiella förövare aktivt kan söka sig till kyrkan, på grund av barn- och ungdomsarbetet och den ”snälla” miljön. Någon uttryckte med sorg att även söndagsskolan kan vara en farlig plats för barnen. Studenterna konstaterade att det tar tid att förändra strukturer och de särskilda svårigheter det innebär när man själv gör sig till den skyldiga, att bryta med destruktiv bindning. Studenterna konstaterade att kyrkan måste fatta att det alltid finns hierarkier. De lyfte också fram resurser i den kristna tron: ”Jesus återupprättar ju människan, återupprättar vårt värde” och ställde frågan om vems ansvar det är att bedriva den ansvarsfulla teologin.

Som lärare kan jag konstatera att dessa studenter redan resonerar ansvarsfullt, och att ansvaret måste vara allas. Alla som arbetar med teologin i teori och praktik.

Facebook Dela på Facebook

Twitter Dela på Twitter


Maj 27, 2019

Rapport från biblioteksfronten

Med en biblioteksvärld i förändring gäller det att hänga med. EHS bibliotekarier åkte i maj på studieresa till Amsterdam för att knyta kontakter och samla erfarenheter.

Det säger kanske sig självt att en bibliotekarie är nyfiken på att ta till sig ny information. När EHS tre bibliotekarier åkte på studieresa till Amsterdam var syftet flerfaldigt. Vi ville för det första knyta ytterligare internationella kontakter, eftersom samarbete stärker och bidrar till en vidare reflektion över gemensamma utmaningar som alla inom vår profession brottas med. Vi ville för det andra stärka vår kompetens inom frågor som berör Open Access och digital publicering av vetenskapliga resultat, aktuella teman som påverkar forskningsvärlden i grunden. För det tredje var vi på jakt efter inspiration till kreativa lösningar för biblioteksrummets användning, med bakgrund av att bibliotekens fysiska samlingar i allt högre grad flyttar in i de digitala bokhyllorna. Väl hemkomna kan vi konstatera att lärdomarna från resan överträffade våra förväntningar, vilket förhoppningsvis också leder till ett ännu bättre bibliotek vid EHS.

Inget bibliotek är en ö, och vi har allt att vinna på att utbyta erfarenheter och möta problem tillsammans med andra, lokalt såväl som globalt. Biblioteksvärlden består av många olika verksamheter och sammanhang, där vi ibland känner igen oss och ibland blir förvånade över fenomen som vi själva inte uppmärksammat tidigare. Under vår resa stötte vi på bägge scenarierna. Hos Pieter van Wingerden, bibliotekarie vid John Smyth Library vid IBTS Centre i Amsterdam, fick vi dels prov på att imponerande samlingar av internationell baptistisk litteratur (också på svenska!) har ett hem i Amsterdam, och dels en illustration av hur digitalt tillgängliggörande kan vara både användarvänligt och ekonomiskt försvarbart också för ett mindre bibliotek, till exempel via icke-vinstdrivande initiativ som Internet Archive. Via Pieter har vi också tagit det första steget till ett vidare samarbete med biblioteksnätverket BETH, som samlar teologiskt inriktade bibliotek från hela Europa. Tack vare ett upplysande studiebesök vid biblioteket för internationell rätt vid Fredspalatset i Haag, kan man kanske säga att etableringen av ett vidare internationellt kontaktnät för vårt biblioteks andra ämnesben; Mänskliga rättigheter, nu också är påbörjat.

Bild på Pieter van Wingerden, Henrik Hannfors och Nils Troselius
Bild: Pieter van Wingerden, Nils Troselius, Henrik Hannfors

Öppen tillgång till vetenskapliga forskningsresultat är en central del av ett rikt offentligt samtal och en levande demokrati. Med den så kallade Plan S ingår Sverige i ett vidare internationellt samarbete för att förbättra möjligheterna till användarvänlig åtkomst till vetenskaplig forskning. Initiativet ställer emellertid stora krav på såväl forskningsinstitutioner som bibliotek, och riktlinjerna kommer utan minsta tvekan att påverka finansiering, distribution av forskningsdata men även den enskilde forskarens arbetsgång.  Flera av de stora forskningsinstitutionerna i Amsterdam har kommit långt i ambitionen att göra forskningsresultat tillgängliga Open Access, och vi har haft ett stort utbyte av de reflektioner och synpunkter som bland annat framkommit i samtal med representanter från University of Amsterdam och från Vrije University Amsterdam. Utmaningarna är flera, men vi har allt att vinna på att förhålla oss aktivt till den digitala omställningens betydelse för spridningen av vetenskapliga forskningsresultat.

Den digitala omställningen har som anfört också påverkan på det fysiska biblioteksrummet. Med ett växande studentantal på EHS och en bibliotekssamling som i allt högre grad blir tillgänglig elektroniskt förefaller det därför relevant att reflektera över hur framtidens fysiska bibliotek kommer att gestaltas. Den typen av funderingar fick vi också möjlighet att ventilera i Nederländerna, där såväl University of Amsterdam som Fredspalatset i Haag arbetat med både djärva och fantasifulla rumslösningar. Kanske kan illustrationerna från University of Amsterdam också inspirera till en nydaning av EHS bibliotekslokaler? Vi jobbar hur som helst vidare för ett ännu bättre bibliotek, stärkta av intrycken från vår studieresa till Amsterdam.

Interiör University of Amsterdam
Bild: https://campus.uva.nl/en/university-quarter/university-library/interior-design/interior-design.html 

Länkar:

 

Facebook Dela på Facebook

Twitter Dela på Twitter


Maj 13, 2019

Försommarens vemod

Thomas Kazen, professor i bibelvetenskap, funderar över försommarens skönhet och skiftningar och om att bygga växthus en gång till.

Så här års blir det åtskilliga kortturer till sommarhuset med efterföljande träningsvärk. Senast var det dags att sätta potatis. Det vill säga min bättre hälft satte potatis medan jag försökte tillverka en grund för växthuset. Det förra växthuset blåste omkull någon gång på bronsåldern eller åtminstone för 20-25 år sedan. I två år låg jag på knä och rensade landet från glasskärvor. Det är som grundforskning: mycket skrik, lite ull, sa bonden, klippte grisen. Tills vi en dag inser att fältet förändrats. Rent bokstavligt i mitt fall: glasfri åkermark. Men det var länge sedan och en generation senare ska växthuset sitta fast. Med rutor i polykarbonat.

Så nu ligger grunden där. Och jag har än en gång lärt mig av erfarenheten hur jag inte ska göra nästa gång om jag någon gång mot förmodan skulle försöka göra det igen. Man lär av sina misstag, som det heter. Bättre vore att lära av andras, särskilt vad gäller sådant man inte tänker göra om en gång till.

Försommaren rör sig långsamt. Det gick fort i början, plommon och körsbär formligen exploderade, men sedan blev det som tur var kallt. Som tur var, eftersom det är tråkigt när allt är över på en vecka och tråkigt när nattfrosten som ändå måste komma tar alla fruktträdens blommor. Nu står äppelblommen och stampar. Ingen skillnad från dag till dag, kan man tycka. Men ändå rör den sig och till sist står trädgårdarna vita. Ja, vita av blommor, tänkte jag, men vips kan de vara vita av snö också.

För variationerna är stora, inte bara från norr till söder, utan också på höjden och över dagen. För tre, fyra veckor sedan åkte jag skidor på myrarna i Gyllbergen ena dagen och körde jordfräsen i trädgården nästa. En dryg timme skiljer platserna åt men flera hundra meter på höjden. Och härom veckan vaknade jag med trädgården täckt av snö, vid lunch var det grönt och varmt nog att sitta ute, men på eftermiddagen föll snön igen. Hur naturen är skapt för att hålla stånd mot allt är svårt att begripa. Dessvärre är det svårare för den att hålla stånd mot allt vad människan utsätter den för.

För övrigt tycker jag att den här tiden på året är som vackrast. Den gör mig hoppfull och vemodig på en och samma gång. Denna överdådiga skönhet försvinner så fort. Kvar finns växten, mognaden, skörden, vissnandet, nedtrappningen, avslutningen. Det grå. Åldrandet. Då fågelsången tystnar och blommorna kommer från blomsterhandeln och sorgmyggans larver följer med krukjorden. Då vi funderar över vad som egentligen hänt under tiden som gått, om grundarbetet varit tillräckligt, om jordbearbetningen gett resultat, om undervisning och forskning satt några spår och om vi lärt av misstagen och vågat oss på att göra saker en gång till.

Ett nytt växthus, kanske, nu när försommaren är som vackrast? Arbete och vila fördriver vemod. Så njut av det som är! Fast jag ska erkänna att den vackraste dagen som sommaren ger har det hänt att jag längtat – efter en gnistrande kall vinterdag med blekljus och solgenombrott!

Trädgårdsland i grönskande trädgård, Trädgårdsland i trädgård täckt av snö, Trädgårdsland i trädgård, snöfall

Facebook Dela på Facebook

Twitter Dela på Twitter


EHS-BLOGGEN
Här bloggar lärare vid EHS om allt möjligt som har med akademi, kyrka och samhälle att göra.