EHS-bloggen

Oktober 11, 2019

Vad har hänt efter me-too? - blogg från en undervisningsvardag

Jag har en kurs om kropp, kön, makt just nu. Den togs fram efter me-too, det upprop mot sexuella övergrepp som spreds över hela världen. Under kursens gång har vi varvat reflektion kring olika situationer, problem, utmaningar med teologisk kritik och konstruktion.
Bloggbild. Flicka som sitter på en klippa och tittar ut mot vattnet.

Vi har studerat befrielseteologer, feministiska teologer, queer-teologer, ekofeministiska teologer och postkoloniala teologer. Det som är genomgående för dessa är det kritiska och konstruktiva perspektivet. Ofta formuleras teologin ur faktiska situationer. Det kan vara hunger och fattigdom, erfarenheter av förtryck och osynliggörande, den ekologiska krisen, de globala orättvisorna osv. Ett gemensamt motiv är viljan att förändra och arbeta för helande, befrielse och helhet. Under kursen har vi diskuterat makt, kön, nåd, gudsbild etc.

Vi har även diskuterat faktiska situationer och händelser. Vid ett av våra seminarier var just ”me-too” i fokus. Studenterna hade fått läsa ”Gud sade `Varde ljus´, men det vart inte så ljust” (Svensk kyrkotidning 10/2018) av Anne Sörman, präst och doktorand och en av initiativtagarna till de kyrkliga uppropen. I artikeln ställer Sörman frågan vad som skett i Svenska kyrkan efter #metoo. Hon analyserar och sammanfattar teologiska perspektiv såväl som faktiska praktiska situationer. Vilka rum har visat sig vara farliga? Sakristian, källaren, kopieringsrummet, orgelläktaren, chefens kontor är sådana. Vilka situationer har visat sig farliga? Att befinna sig utomhus eller i utsatta situationer såsom på en stege, att sitta ensam i en bil med någon, att gå i själavård eller ge själavård, att fira gudstjänst [sic!] är sådana. Hon sammanfattar innehållet i vittnesbörden och konstaterar mängden av dem, likaså maktlösheten och vanmakten hos de drabbade, de som förlorat tron, som aldrig mer går i kyrkan, även tystnadskulturen som rått och råder kring övergreppen.  

Sörman refererar till femton berättelser som visar på särskilt grav gränslöshet och upprepade sexuella övergrepp, i kombination med ett nedtystande av det som skett, på flera olika nivåer. Hon menar att det tycks som att ju allvarligare ett brott varit, desto starkare har tystnadskravet varit. Så problematiserar hon kravet på att förlåta och det faktum att skuld, skam, förlåtelse och försoning ofta hamnar i första rummet i kyrkan då det talas teologi i relation till sexuella kränkningar. Kravet att den utsatta ska förlåta eller försonas, snarare än att förövaren ska ställas inför rätta. Förlåtelse utan rättvisa alltså. I diskussion av övergrepp vid gudstjänstsituationer pekar hon på vad exempelvis feministiska teologer lyft fram, nämligen att våld kan förstärkas och även legitimeras när det sammanblandas med helighet. Sörman beskriver särskilt svåra konsekvenser för offren vid övergrepp i själavårdssituationer.

Jag bad studenterna reflektera. Samtalet blev intensivt, lågmält och närvarande. De lyfte fram ämbetssynen som en svårighet i kyrkan, att den upphöjda statusen gör det i princip omöjligt att komma åt övergrepp. De framhöll svårigheten i att sammanhanget skyddar förövaren och att det är lättare att vara förövare än offer i kyrkan, då det finns en större vana i kyrkan att ta om hand syndaren. De pekade på mörkertalet som är stort och att sexualitet fortfarande inte benämns i kyrkan, att kunskapen om sexualitet är för låg. Vi samtalade om förlåtelse och hur det talas om det, svårigheten när alla beskrivs som syndare vilket riskerar att dölja grader av skyldighet samt att man snarare kan vara utsatt för andras synd än själv skyldig till synd. Det framkom även personliga erfarenheter av att på arbetsplatser ha blivit tystad, trots att det hade varnats för dåliga chefer. ”Det blir så dålig stämning om du säger något”.

Annat som framkom var att kyrkan måste ner på jorden, uttryck som att ”vända andra kinden till” behöver problematiseras, att kärleksidealet alltid måste ses i relation till sanning och rättvisa. Vi läste de ekumeniska riktlinjerna från Sveriges kristna råd, om hur förebygga sexuella övergrepp i kyrkliga miljöer och konstaterade att det är viktigt med utbildning för ledare och funktionärer. Någon nämnde att potentiella förövare aktivt kan söka sig till kyrkan, på grund av barn- och ungdomsarbetet och den ”snälla” miljön. Någon uttryckte med sorg att även söndagsskolan kan vara en farlig plats för barnen. Studenterna konstaterade att det tar tid att förändra strukturer och de särskilda svårigheter det innebär när man själv gör sig till den skyldiga, att bryta med destruktiv bindning. Studenterna konstaterade att kyrkan måste fatta att det alltid finns hierarkier. De lyfte också fram resurser i den kristna tron: ”Jesus återupprättar ju människan, återupprättar vårt värde” och ställde frågan om vems ansvar det är att bedriva den ansvarsfulla teologin.

Som lärare kan jag konstatera att dessa studenter redan resonerar ansvarsfullt, och att ansvaret måste vara allas. Alla som arbetar med teologin i teori och praktik.

Facebook Dela på Facebook

Twitter Dela på Twitter


April 8, 2019

”Ni svenskar är så obildade”

bloggbild_v15_2019

Jag föreläste på en utbildningsdag för institutionssjälavårdare; pastorer, präster och diakoner som arbetar inom kriminalvård, sjukhus, skola. Jag utgick från bildning. Utan bildning isoleras vi och då återstår tomhet. I ett kanonfritt land där allt är lika bra, finns inget skydd mot exempelvis konspirationsteorier eller mot avhumanisering. När vi isolerar varandra i våra egna världar så återstår tomhet, bokstavligen, för rum uppstår av energi och rörelse. När inget finns blir det tomt. Det blir även tomt när vi överger varandra i ett slags: ”du får tycka som du vill, jag tycker som jag vill”. Lika tomt blir det när vi avfärdar varandra, förvisar varandra: ”du har fel, är fel, har gjort fel”.

Institutionssjälavårdare är sända till att fylla ut mellanrum. De är kyrka utanför väggarna. De finns för att förbinda, bygga relationer, skapa tillit. De är sända till att fylla ut rummen. De är ute på ett slags vandra-omkring-uppdrag i Jesu efterföljd. Deras uppgift är att vara i rum, bygga relationer och skapa tillit.

En deltagare berättade att hennes vänner från Frankrike och andra Europeiska länder brukar säga att svenskar är så obildade. ”Det är därför ni inte har något att försvara er med mot populism”, brukar de tydligen säga, liksom att vi svenskar inte har något att falla tillbaka på. I Sverige är det bara arbete och pengar som är intressant. Vi diskuterar aldrig litteratur, kan inte referera till de stora poeterna och konstnärerna. Om vi hade kunnat, hade vi brutit argument med varandra och med kraft kunnat försvara humanism och demokrati.

I ett annat möte nyligen möttes ett antal högskolor i Stockholm: Handelshögskolan, Södertörns högskola, Försvarshögskolan, Konstnärliga högskolan och Enskilda högskolan. Vi möttes för att planera en återkommande hållbarhetskonferens som det globala nätverket ISDRS arrangerar, tänkt att vara i Stockholm 2022. Denna lite otippade kombination av högskolor ska samarbeta utifrån sina respektive styrkor för att arrangera en konferens på temat Kultur, Konst, Mänskliga rättigheter och Hållbarhet.

I detta planeringsmöte talade vi i princip enbart om bildning. Handelshögskolan berättade att de söker samarbete med bland annat Stockholms konstnärliga högskola, för att ekonomistudenterna behöver lära sig empati och bildning. Försvarshögskolans nya rektor talade om behovet av bildning för blivande yrkesmilitärer och de som utbildas till att arbeta för fredsförebyggande. Så möttes vi i ett livsnära engagerande samtal i vår längtan efter förmänskligande, relationer och modigt ledarskap i kampen för en bättre värld.

Författaren Marilynne Robinson sa nyligen i en intervju att hon numera alltid skriver teologiskt. Om teologin säger hon att den är ”ensam om att upprätthålla ett yttersta samband som i lika delar bejakar det sanna, det tentativa och det bristfälliga, så som de bejakas av själva verkligheten – vilket bara innebär att vi, vårt felande släkte, är en lika faktisk del av verkligheten som möss och månsken.”[1]

Jag tror att teologer ofta är bland de mest bildade av alla. Inte för att jag nu arbetar på Teologiska högskolan, som är den bästa utbildningsplatsen, utan för att teologi handlar om att tyda och tolka allt från de stora sammanhangen - hur allt hänger samman, vem som håller samman (Gud), kunskap om ursprung och mål, kosmos, ett ständigt expanderande universum, och människans innersta djup. Relationer, hur vi ska förstå dem, och samspel mellan människor och djur - naturen, vattenbrist och ett litet barns sorg och ensamhet.

Det handlar också om att kunna hantera och motverka avstånd, tomrum, mellan människor. Vi utbildar för att teologer ska kunna arbeta för försoning och förändring och samtidigt bära hopp.

Dessutom förväntas teologistudenter läsa just litteratur, poesi, titta på film, bildas, för att så kunna upprätthålla samband och förbinda världar.  De ska också bli mellanrums-utfyllare.

 

Sofia Camnerin, biträdande rektor Teologiska högskolan vid Enskilda högskolan Stockholm.


[1] Svenska Dagbladet, 18 november 2018

Facebook Dela på Facebook

Twitter Dela på Twitter


EHS-BLOGGEN
Här bloggar lärare vid EHS om allt möjligt som har med akademi, kyrka och samhälle att göra.