EHS-bloggen

April 15, 2019
En människorättsvetare bland teologerna
Linde Lindkvist, lektor i mänskliga rättigheter, reflekterar över värdet av att dela livsvärld med teologer och religionsvetare.
Bild på Linde Lindkvist

Hösten 2005 började jag läsa på universitetet i Lund. Under hela mitt första år läste jag religionsvetenskap. Det var sjuhelsikes lärorikt. Vi fick initierade introduktioner i ämnen som religionshistoria, religionspsykologi och bibelexegetik. Det hela blev inte sämre av att vi hade en fin klass. Flera av mina kursare från den tiden hör fortfarande till mina bästa vänner.

Likväl visste jag att jag inte skulle fortsätta. Jag var inte kallad till att bli präst eller religionsvetare. Istället hade jag ett växande intresse för internationell politik och folkrätt. Efter ett år hoppade jag därför på en nystartad utbildning i mänskliga rättigheter, en utbildning som på den tiden också var förlagd till Teologen.

Jag blev alltså kvar i samma gamla sjukhusbyggnad i det område av Lund som kallas Paradislyckan. Men jag klev in i en helt annan värld. Föreläsningarna om treenighetsläran och de filosofiska gudsbevisen förbyttes i diskussioner om folkmordens historia och internationell avtalsrätt.

Vid en kafferast stötte jag ihop med en av min gamla kursare som nu läste judaistik och hade siktet inställt på att bli gymnasielärare. Han hade betraktat min nya klass och menade sig ha en tydlig bild av skillnaderna mellan teologer och människorättsvetare: ”Ni på mänskliga rättigheter har dyrare kläder och parfymer. Men ni är också mycket mer pretentiösa”.

Jag kände mig träffad. I alla fall av det där om pretentioner. Jag förstod att han hade fångat något. Men jag visste inte riktigt vad.

En tid senare hörde jag ett samtal på radion om just pretentioner. En poäng var att pretentioner handlar om att ha naiva tankar om vad en enskild människa eller ett enskilt verk ska kunna åstadkomma. Tänk en författare som tror att dennes bok – om nu människor bara kunde ta sig tid att läsa! – skulle göra världen till en bättre plats.

I den meningen tror jag att min vän hade rätt. Många av oss människorättsvetare har fortfarande naiva tankar om internationella deklarationer och konventioner. Vi tänker ofta på de här texterna som recept på goda samhällen. Som om världen automatiskt skulle bli bättre om bara alla samhällsaktörer brydde sig om att läsa.

Redan under min grundutbildning slogs jag av teologerna var mer realistiska. Det levde med en medvetenhet om att texter är verktyg som kan brukas för en rad olika ändamål.

Jag tog personligen starkt intryck av Jesper Svartviks bok, Bibeltolknings bakgator, som kom 2006. Svartvik visade bland annat hur Bibeln använts som redskap för att sanktionera slaveriet under 1800-talet, och betonade vikten av en fördjupad medvetenhet om tolkningshistoriens sociala och politiska konsekvenser. Men jag minns också föreläsningar med K-G Hammar som kretsade kring mångfalden av möjliga läsningar av religiösa urkunder och det etiska ansvaret som den insikten medför.

Här tror jag att vi som läser mänskliga rättigheter fortfarande har mycket att lära.

Vi tänker lätt att våra urkunder – vare sig det är FN:s Allmänna förklaring från 1948 eller Barnkonventionen från 1989 (pdf) – är av ett annat slag. Att de inte går att missförstå eller missbruka.

Men den historievetenskapliga forskningen har på sistone visat hur flera av de här texterna har problematiska tillkomsthistorier. De senaste decennierna – med Irakkriget 2003 som det kanske tydligaste exemplet – har också visat att mänskliga rättigheter kan användas för att legitimera aggressiv krigsföring.

Idag är jag lektor i mänskliga rättigheter på EHS, en högskola som tills nyligen kallades för Teologiska högskolan. Ibland händer det att någon frågar: ”Vad gör DU där? Borde inte du höra hemma på någon juridisk eller statsvetenskaplig institution?”

Ibland svarar jag med en miniföreläsning om hur svenska universitet – och i synnerhet de juridiska institutionerna – länge hyst en ideologiskt grundad skepsis mot allt tal om mänskliga rättigheter.

Men numera ser jag också till att betona hur givande det är att få dela livsvärld med teologer. De är inte bara mer eleganta än vad min gamla kursare gjorde gällande. De hjälper också till att påminna om behovet av att undvika pretentioner, åtminstone förstått som den naiva tron att en samling texter på egen hand ska kunna förändra världen.

Internationella konventioner och deklarationer om mänskliga rättigheter har begränsade litterära kvaliteter. Men i övrigt är de inte helt olika Bibeln och andra religiösa urkunder. De är potentiellt kraftfulla verktyg. Men som verktyg kan de också användas på olika sätt.

 

Facebook Dela på Facebook

Twitter Dela på Twitter

EHS-BLOGGEN
Här bloggar lärare vid EHS om allt möjligt som har med akademi, kyrka och samhälle att göra.