EHS-bloggen

April 1, 2019
Den akademiska långsamhetens lov
Inom akademin får vi öva oss i att vara lyhörda, noggranna och konstruktiva. För det är dessa värden som kritik handlar om: att göra texten och därmed världen ännu bättre, skriver Susanne Wigorts Yngvesson.
Bild på en uggla

Det var disputation vid Åbo akademi den 28 mars. Det är alltid lika högtidligt när vetenskapliga resultat presenteras och diskuteras med den akademiska ritens inramning. Det var biskop electus Andreas Holmberg som i högtidsdräkt försvarade sin avhandling Kyrka i ett nytt landskap. I fem år har han arbetat med sin studie inom Stockholms stifts forskarskola vid Åbo akademi och Enskilda högskolan Stockholm. Texter har presenterats, kritiserats och bearbetats som brukligt är inom akademin.

Det finns ett långsamhetens oskattbara värde i att processa text under lång tid. Även om veckorna mot slutet av ett avhandlingsarbete – eller vilket vetenskapligt arbete som helst – aldrig räcker till, så är fem år jämförelsevis ett ansenligt perspektiv. Då riskeras inga spontana idéer att tryckas i slutversionen, sådana som kommer direkt ur maggropen utan att passera hjärnan. En vetenskaplig text har ett annat temperament än snabba inlägg i sociala medier. Det är bland annat därför vetenskapen bör hyllas vid särskilda tillfällen. För det är inte endast disputanden som framhålls utan också vetenskapen och processerna runtomkring som visas värdighet. Ännu mer högtidligt uttryckt så är det sannings- och meningssökandet som vi samlas kring vid en disputation.

Kanske är processandet av text särskilt viktig i tider som våra, när kampen om tolkningsföreträde och att skilja sant från falskt utmanas i ett enormt flöde av information. Man kan givetvis inte skydda sig mot lögner, forskningsfusk och bedrägerier inom vetenskapen heller – vilket vi har sett många exempel på. Men det som läggs fram inom akademin genomgår trots allt en granskningsprocess där många personer och forskningskällor är involverade. Att ett namn står på en bok innebär inte att hen är den enda som har bidragit till resultatet. De slutsatser och värderingar som avspeglas i texten präglas också av den ideologiska mylla där den tas fram. På det sättet kan en hel grupp personer färga resultatet genom ideologiska raster som påverkar slutsatserna. Påverkan kan vi inte gå fria från och det är heller inte eftersträvansvärt (jag talar nu om kunskapsprövning). Snarare än oberoende och en låtsat objektiv position, bör vi öva oss i en kritisk blick och djupare kunskap så att nya dimensioner blir synliga. Det där blir man aldrig klar med och i någon mening är det kärnan i all forskning inom humaniora och samhällsvetenskap. En vetenskaplig bok, en artikel eller en uppsats skrivs och den är endast en del av ett pågående flöde av kunskaper. Det är vackert!

Sedan snart två år har EHS egen behörighet att utfärda doktorsexamen. Vi har handlett doktorander längre än så och givetvis bedrivit forskning sedan högskolan startade. Men med en egen doktorsexamensrätt så händer det saker vid en högskola. Det betyder att vi utvecklar en mer medveten forskningsmiljö som får prägla hela utbildningsprogrammet. Vi forskare som håller på hela tiden med olika projekt – som en del av livsluften – vet att en stor del av arbetet är ensamt. Man behöver kolleger och sammanhang för att utsätta texterna för kritik. Det finns alltid blinda fläckar som kan genomlysas och kunskaper att förmedla som man själv inte har. I den meningen är akademin en fantastiskt generös miljö. Vi läser, granskar, debatterar, undervisar och skriver inom olika utbildningsnivåer. Jag tror helt enkelt att vi i den akademiska miljön, när den är som bäst, blir bättre människor. Vi får öva oss i att vara lyhörda, noggranna och konstruktiva. För det är dessa värden som kritik handlar om: att göra texten och därmed världen ännu bättre.

Och vad hände efter Andreas Holmbergs disputation? Han firades förstås. Med bubbel, presenter och med en middag dit han inbjudit akademiker, vänner och familj. Bland alla böcker, samtal och slit så får man inte glömma festen. Det gäller för övrigt alla avgörande steg som tas inom utbildningen. Glöm inte festen!

Susanne Wigorts Yngvesson

Professor i etik vid Enskilda högskolan Stockholm

Facebook Dela på Facebook

Twitter Dela på Twitter

EHS-BLOGGEN
Här bloggar lärare vid EHS om allt möjligt som har med akademi, kyrka och samhälle att göra.