EHS-bloggen

April 20, 2018
Akademien och Visheten
Går det att förena livsvisdom med organisatorisk vishet? Jo, det gör det nog.
Bild på svenska fjäll med renar

Nog kan andliga ledare skapa ordning, och då menar jag inte bara inre ordning utan även yttre strukturer som formar goda sammanhang. Men det är förstås inte självklart.

När jag på måfå bläddrar i två diktsamlingar författade av ledamöter i Svenska Akademien är livsvisdomen slående. Den träffar mig i bröstet, landar i magen och förvandlar den effektiva arbetsdagen till en meditativ kontemplation. Några vältänkta rader är allt som behövs, sedan är dagen förvandlad.  

Snart önskar jag att en strukturerande, organisatorisk visdom ska komma Akademien till hjälp så att livsvisdomen inte går förlorad. Jag önskar att livsvisdomen ska kunna kanaliseras och förmedlas ut i det svenska kulturlivet.

Hör bara på Svenbros förmåga att förena antik grekisk diktning med samisk jojk, och hur han därmed låter vishetens stjärnor speglas i ögonblicket på fjället. Ett nu, ett här, precis som mitt—fast helt annorlunda. När den partikulära verkligheten får finnas kan hela stjärnhimlen lysa upp våra drömmar.

Rök steg från udden, från vår eldstad av enkla stenar,
och en dag uppenbarade sig verkligen Sapfo –
i min halvslummer, det var sommar:

hon var liten och mörk i skinnet, iförd sin samedräkt,
så blå att den tycktes mig overklig;

krage och bröst hade stickats i regnbågens färger,

och jag förstod: detta var poikilóthronos Sapfo,
den ”konstrikt skrudade”, som här i nomadskolan
flätade dikter av grenar och rotfibrer,

hållfasta strofer av vide och björk, av silvertråd,
med tennbroderier och renhorn, med måne och stjärnor –
sådana man kan se dem i den tidiga höstnatten
när Vintergatan äntligen framträder.

Leende förklarade hon att natten var bokstaven A
och bjöd mig att använda A:et i alla jojkar.

Det var vår pakt. Och månen lyste bland tindrande stjärnor,
den lyste över dalen, över skogklädda höjder.
På andra sidan vattnet sov korna i sina bås.

Vad våra röster hördes dämpat och avlägset!

Och när månen gått ned gled en nattskärra utför sluttningen,
tätt över trädens toppar, bland stjärnorna
där dess silhuett blev synlig ett ögonblick, –

och sträckte man upp sin hand kunde man nå ända dit,
så nära tycktes oss natthimlens stjärnor

illuminerande våra innersta drömmar.

Eller lyssna till Kristina Lugns utrop. Utrop efter utrop som tillsammans blir till ett ifrågasättande manifest. Ett ifrågasättande av de masker vi alla skapar, av vår kamp att hålla ihop, även när vi faller isär—vår yttre kamp mot det som rasar därinne.

Gråt inte mer!
Jämra dej inte!
Bit ihop tänderna!
Plocka ögonbrynen!
Förläng ögonfransarna!
Förkorta känselspröten!
Lägg upp håret!
Rengör näsborrarna!
Raka bort mustascherna!
Svälj något lugnande!
Sitt inte där så svagsint
Ensam och inkrökt, gråt

Inte mer!

 

Facebook Dela på Facebook

Twitter Dela på Twitter

EHS-BLOGGEN
Här bloggar lärare vid EHS om allt möjligt som har med akademi, kyrka och samhälle att göra.