blogg

April 13, 2018

Därför ska du läsa mänskliga rättigheter!

Studenter i programmet mänskliga rättigheter, THS

Under slutet av 90-talet och början av 00-talet menade många forskare i mitt fält att mänskliga rättigheter gav uttryck för något ”gränsöverskridande och gruppsammansvetsande i dagens globala och mångkulturella värld”. Mänskliga rättigheter beskrevs som värderingar som det stora flertalet av världens länder accepterat som bindande genom de internationella överenskommelser som slutits på området, värderingar som sades utgjorde tröskelvärden för civilisatorisk utveckling som alla anständiga samhällen måste sträva efter att uppfylla.

Idag är det politiska och ideologiska läget annorlunda. Flera ledande forskare hävdar nu att vi befinner oss i en tid då idéer om mänskliga rättigheter står lägre i kurs än på mycket länge.

Den här dystra bilden delas också av en del ledande människorättsorganisationer och FN-organ. I december förra året lät FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, Zeid Ra’ad al Hussein, meddela att han tänker lämna sin post. Som skäl angav han det allt mer spända och oförutsägbara internationella läget, inte minst efter valet av Donald J. Trump i november 2016: “After reflection, I have decided not to seek a second four-year term. To do so, in the current geopolitical context, might involve bending a knee in supplication; muting a statement of advocacy; lessening the independence and integrity of my voice—which is your voice.”

Just nu pågår ett livligt samtal bland människorättsforskare om hur vi ska hantera det här läget, ett samtal som kokat ner till frågan om huruvida mänskliga rättigheter som idé och som rättslig och politisk praktik har någon som helst framtid.

De mest cyniska rösterna här menar att mänskliga rättigheter – eller åtminstone det internationella systemet med konventioner, övervakningskommittéer och domstolar – har nått vägs ände. I sin omdiskuterade bok The Twilight of Human Rights Law framhåller Eric Posner hur det rådande internationella systemet är behäftat med flera allvarliga brister. Normerna är otydliga och de flesta av övervakningsorganen arbetar med bristfälliga kunskaper om de länder de är satta att granska. Posner lyfter också fram forskning som indikerar att systemet inte haft någon positiv effekt på den faktiska efterlevnaden av mänskliga rättigheter, åtminstone inte sedan början av 90-talet. Även om han inte uttryckligen säger det, tycks han mena att vi vår uppgift nu bör vara påskynda undergången. Vi bör helt enkelt låta det internationella systemet kollapsa, och samtidigt överge arbetet för mänskliga rättigheter till förmån för andra internationella projekt (Posners förslag är internationell biståndspolitik).

Men det är långt ifrån alla som delar Posners glåmiga verklighetsbeskrivning. I hennes senaste bok, Evidence for Hope, förlitar sig den amerikanske statsvetaren Kathryn Sikkink på en rad olika kvantitativa analyser för att visa att internationella konventioner om mänskliga rättigheter fortfarande kan ha praktisk betydelse. Inte minst påpekar hon att till synes negativa trender exempelvis vad gäller förekomsten av tortyr och sexuellt våld till stor del har att göra med en större medvetenhet om mänskliga rättigheter, vilket helt enkelt leder till att fler fall rapporteras. Hon förutspår att arbetet för mänskliga rättigheter även fortsättningsvis kommer att präglas av politisk kamp och vara full av bakslag. Men hon ställer sig oförstående till argumentet om att ett kargare politiskt klimat och det internationella systemets ständiga tillkortakommanden skulle göra normerna mindre relevanta.

En tredje grupp forskare håller med Sikkink om att de internationella konventionerna om mänskliga rättigheter fortfarande har praktisk relevans, men menar samtidigt att mänskliga rättigheter som ideologiskt projekt inte förmår att hantera vår tids verkligt stora utmaningar. Samuel Moyn skriver i sin nyutkomna bok, Not Enough, att de senaste decenniernas arbete för mänskliga rättigheter troligtvis gjort vår värld mer human, men påpekar samtidigt att detta har skett parallellt med en skenande ekonomisk ojämlikhet och en accelererad global uppvärmning. Till skillnad från Posner vill inte Moyn att vi ska sluta arbeta för mänskliga rättigheter. Men han vill få oss att inse att det arbetet har vissa inneboende begränsningar. Enligt Moyn kan mänskliga rättigheter enbart utgöra en mycket liten del av den typ av emancipatoriskt politiskt projekt som vår tids utmaningar kräver.

Som jag ser det lider hela den här debatten av en ganska påtaglig förvirring. Anledningen till att människorättsforskare så sällan håller med varandra är att de talar om helt olika saker.

Posner intresserar sig främst för det internationella systemets utformning och direkta påverkan på stater. Sikkink är istället upptagen med hur olika aktörer använder sig av internationella normer för att göra konkreta anspråk i rättsliga instanser eller trycka på för politisk förändring. Moyn är istället upptagen med frågan om hur mänskliga rättigheter historiskt sett samspelat med eller ersatt andra ideologiska projekt, så som nyliberalism och demokratisk socialism.

De olika lägesbeskrivningarna och framtidsprognoserna bygger alltså på helt olika förståelser av vad mänskliga rättigheter är för någonting.

Personligen är jag mest intresserad av mänskliga rättigheter som moraliskt och politiskt begrepp, eller som verktyg för att synliggöra olika former av sociala, ekonomiska och politiska orättvisor, och för att beskriva en värld som vi ännu inte lever i. I min egen idéhistoriska forskning om mänskliga rättigheter och barns rättigheter slås jag ständigt av hur det här begreppet getts olika innebörd av olika aktörer vid olika tidpunkter. Det är helt enkelt ett begrepp som visat sig rymma en enorm potential för att uttrycka grundläggande värden, och för att formulera slagkraftiga visioner om mer jämlika och humana samhällen.

Poängen är att arbetet med att definiera vad vi menar med mänskliga rättigheter och vad det innebär att arbeta för deras förverkligande aldrig kan avstanna.Det är bland annat därför som vi behöver fler riktigt skarpa människorättsvetare. Kanske är du en av dem?

Läs mer om våra utbildningar här. 

Facebook Dela på Facebook

Twitter Dela på Twitter


April 3, 2018

Påskhelg. Sverige. 2018.

Bloggbild vårblommor vintergäck

Vintergäcken blommar nästan hysteriskt på sydsidan där snön just smält. Innan trädgården är snöfri har den blommat över.

Långfredag. Valsta kyrka. Ekumenisk gudstjänst. Evangelium enligt Lukas. Jesus förnedras. Med honom en folkmassa, ”kvinnor som sörjde och klagade över honom”, och han vänder sig om och säger: ”gråt inte över mig, gråt över er själva och era barn.”

De flesta människor tycker nog att den som flyr för sitt liv bör få skydd. Någonstans. De flesta tycker att den som är för sjuk för att arbeta bör få hjälp. Och att ett civiliserat samhälle hjälper människor att överleva en ofrivillig period av arbetslöshet. Därför har vi byggt och betalat för sociala trygghetssystem.

I en ansökan beskriver en person sina dåliga meriter: jag passar inte för jobbet och har ingen erfarenhet av liknande arbetsuppgifter. Ett förvånat skratt fastnar i halsen. Varför då söka? Svar: för att överleva. Arbetsförmedlingen krävde ett antal ansökningar, oavsett omständigheter.

En kvinna är sjukskriven och söker sjukpenning på halvtid. Hon uppger egen verksamhet på upp till 20 timmar i veckan, dvs max halvtid. Men reglerna är tydligen 16 timmar och att verksamheten ligger nere spelar ingen roll. Dessutom har Försäkringskassan avskaffat hennes diagnos. Inga överklaganden hjälper.

En annan kvinna lider av förslitningsskador. Hon är ensamförsörjare av minderåriga familjemedlemmar. Men Försäkringskassan godtar inte hennes sjukintyg. Vem ska försörja henne?

En kvinna flyr med sina barn från en misshandlande make. Han slog henne varje dag. Polisanmälan i hemlandet gav mer misshandel. Hon mår så dåligt att hennes barn fosterhemsplaceras. Nu pratar de bara svenska. Migrationsverket utvisar henne och barnen. De tycker hemlandets myndigheter kan hantera frågan. Mannen hotar att först döda barnen och sedan henne.

En ung man konverterar. En släkting skriver: ”Du har skadat familjehedern … Var säker på att jag kommer att bränna dig när jag träffar dig…”. En ung kvinna är i liknande situation. ”Ni behandlar alla lika och jag kan inte leva under förtryck!” Hemma väntar släktingarnas straff. Migrationsverket frågar efter 10 guds bud och protestantismens historia. Och finner det misstänkt att asylsökande besöker olika kyrkor. Trots prep-kurser för att ta sig igenom nålsögat så blir det avslag.

En kvinna med fem barn vill återförenas med sin man. Men han får bara komma om hon uppfyller försörjningskravet: en 4:a och drygt 21.000 i månaden efter skatt och hyra. Kanske möjligt för en högskolelektor?

14.000 personer med tillfälliga arbetstillstånd riskerar utvisning för att arbetsgivarna gjort missar i regelverket. Sverige behöver en arbetskraftsinvandring på tiotusentals personer årligen. Men det blir ingen amnesti för de ensamkommande flyktingbarnen. Prästen sjunger i långfredagens förbön: hjälp oss, så att allt det onda, som djävulen, världen och vi själva tillfogar oss, genom din Andes kraft blir tillintetgjort”. Jag fastnar för det vi själva tillfogar oss. Och tänker att andens kraft behöver människor.

Det behövs inte så mycket djävul och ondskap. Det räcker med byråkrater med cortex av legobitar och allmän dumflathet i lika delar. ”Vi måste följa lagen” säger representanterna för alla de verk som vi skapat för ett gott samhälle, men inte är lagen problemet! Någonstans blev människor systemens fångar med yttersta mål att avvisa så många som möjligt – från trygghet, försörjning och värdigt liv. Förnedra för pengarnas och pappersexercisens skull.

Påskdag. Sätunakyrkan. Nattvard. Kristus är uppstånden. Här är rummet där alla är lika: stora och små, kvinnor och män, fattiga och rika. Jesus delar sitt liv med dig – och ger dig hopp och framtid. Hjälp oss att höra det rop som du har hört, förstå den nöd som du har förstått, tjäna den mänsklighet som du har tjänat. Uppenbara för oss nattvardens hemlighet: ett enda bröd och en enda mänsklighet.

Efter vintergäcken kommer aprilsnö – men sedan kan inget hindra vårblommorna. Vi är fyra av fem som INTE ropar på bruna stöveltramp. Kanske dags att ta över?

 

Facebook Dela på Facebook

Twitter Dela på Twitter


Mars 23, 2018

Kyrkor, kyrkor, kyrkor...

Jag bor på Södermalm i Stockholm. När jag strosar omkring där jag bor så stannar jag ofta till vid olika kyrkor, och för den delen andra religiösa byggnader som synagogor och moskeer. Fast som kristen är det kyrkornas utformning och deras kyrkogårdar som jag dras till och jag funderar över deras arkitektur, hur de utformats och hur man kan ha tänkt när de utformats. Varför ser de så konstiga ut, varför ser kyrkor alltid ut som underliga, höga och spetsiga hus? Varför har man ansträngt sig för att kyrkor inte ska kunna misstas för att bli tagna för bostadshus?

Min misstanke är att utformningen av en kyrka är tänkt att ge uttryck för vad som sker inne i kyrkan. Där sker något som inte sker någon annan stans, underliga riter och samlingar, särskilda sånger sjungs och predikningar predikas som inte sker i andra byggnader, särskilda samlingar som högmässor äger rum där och ingen annan stans. Det särskilda, det unika har man nog velat signalera genom utformningen av själva byggnaden, så att den genom sin arkitektur talar till mig som ser den ska ana mig till vad som sker där. Och kanske ska jag då också ana mig till vad som denna verksamhet, detta tråkiga ord, kan förmedla i form av en bortomvärldslig upplevelse. Kyrkans torn och tinnar sträcker sig högt mot skyn, som symboler för de böner som hörs i kyrkan och som uttalas mot den gud som liksom vill bli nådd.

Högalidskyrkan

Högalidskyrkan skrämmer mig faktiskt, så stor och storslagen som den reser sig på sin höjd på Södermalms västra del. En kyrka i nationalromantisk anda. Med inte ett torn utan två, likt Uppsala domkyrka i sin mäktiga utformning. Den får mig att känna mig utsatt för en makt från kyrkans värld, och det är inte direkt behagligt. Och när jag kommer in är det inte mycket bättre, gestalterna får mig att känna mer av denna makt som i förening med kyrkans budskap verkar ge ett budskap som jag inte känner mig bekväm med.

Maria Magdalena kyrka

Annat är det med min egen församlingskyrka, Maria Magdalena kyrka, nyrenoverad och vacker, mitt bland husen på Söder, inte högt över sin omgivning utan som en del av oss som bor där. Och en vacker kyrka också i sin insida. Den förmedlar en försynt skönhet och ett tilltal som jag gärna stannar upp inför på en bänk på sin kyrkogård och reflekterar vid kända och okända gravar.

 Katarina kyrka

Katarina kyrka med sitt brusande liv är en annan kyrka som jag gärna besöker, och som vittnar om ett liv som få kyrkor lyckas med att erbjuda. Där känner jag mig hemma liksom i Allhelgonakyrkan en bit därifrån, som en träkyrka hämtad från landsbygden och uppförd mitt på Söder.

Alla dessa kyrkor, och det finns fler av olika sorter från olika traditioner, blir för oss konkreta uttryck som vi verkar behöva för att kunna gestalta vår tro. För vår tro handlar om något osynligt, något vi hoppas på i all sin försagdhet. Det blir konkret för oss i dessa mäktiga byggnader, och vi kan få för oss att det också är något mäktigt. Så jag reflekterar över dessa väldiga byggnader, som sträcker sig mot himlen med sin höga torn, och jag tänker att de nog rör vid mig, trots allt, och gärna får fortsätta att göra så, trots att det bara är byggnader av sten och trä.

Facebook Dela på Facebook

Twitter Dela på Twitter


Mars 16, 2018

Religion och vetenskap - ett modernt dilemma

Bloggbild 11 mars 2018

Den australiensiske vetenskapshistorikern Peter Harrisons bok The Territories of Science and Religion är en uppgörelse med en seglivad aspekt av den moderna framstegsberättelsen. Det gäller idén om att historien präglats av en konflikt mellan vetenskap och religion, tills dess att vetenskapen ersatte religionen i det sekulära väst.

Det grundläggande skälet till att det inte går att tala om en historisk konflikt mellan vetenskap och religion är att begreppen inte existerade med den betydelse de har idag före moderniteten. Att påstå att de låg i luven på varandra vore därför som att säga att USA och Mexiko krigade på 1400-talet: det kan de inte ha gjort eftersom länderna inte fanns då. 

Idag uppfattas religion och vetenskap som två olika kunskapsfält. En religion består av läror sprungna ur heliga skrifter och traditioner, medan vetenskap är ackumulerad kunskap insamlad genom vetenskaplig metod. De anses komma i konflikt med varandra dels på grund av de olika metoder de använder sig av – ingen har lyckats verifiera Guds existens i ett laboratorium – dels för att kunskapsbitarna i de två fälten ibland uppfattas kollidera (evolution och skapelsetro är kanske det mest kända exemplet).

Men i äldre tid fanns inga problem att förena vetenskap och religion, eftersom de uppfattades som dygder snarare än kunskapsfält. Religio var en inre hållning – den bästa svenska översättningen är kanske ’fromhet’ – medan scientia var en intellektuell dygd. Den som tillägnat sig scientia hade förmågan att dra logiska slutsatser ur generella premisser – tänk på munken William av Baskerville i Umberto Ecos bok Rosens namn.

Dessutom fanns ett fält som var en slags brygga mellan det som idag kallas religion och naturvetenskap, nämligen grekiskans physis – naturfilosofi. Detta var en filosofisk reflektion över naturen och kosmos, vars grundläggande fråga var den som all grekisk filosofi djupast sett handlade om: vad är ett gott liv? Idag är filosofi ofta epistemologi – diskussioner kring vad som kan räknas som rimliga argument och slutsatser. Men under antiken var filosofin, som Pierre Hadot formulerat det, ett sätt att leva. Stoikerna hade sin livsfilosofi, epikuréerna sin, och kristendomen skulle så småningom presentera sin.

Vad filosoferna sökte i naturen var därför inte bara mekaniska orsakssamband, utan bortom detta den moraliska ordning som man menade genomsyrade kosmos. Denna moraliska ordning skulle människan sedan imitera. Studiet av naturen hade alltså etiska och filosofiska implikationer, och goda livet förstods som ett liv som var både sant och naturligt.  

Denna dimension försvinner ur det moderna vetenskapsbegreppet. Naturen är inte mystik utan mekaniserad, och utveckling står nu inte längre för tillväxt i dygd, utan för den materiella förbättringen av samhället.

Den moderna vetenskapen har varit oerhört framgångsrik när det gäller att producera resultat och öka vår kunskap – men står den verkligen i konflikt med religion? I samband med den vetenskapliga revolutionen på 1600- och 1700-talet gjorde utövarna allt för att knyta den till religionen. Experiment och metodiska studier av naturen var bra, sa man, för de uppenbarade Skaparens genialitet. Carl von Linné tyckte sig se Gud på ryggen under sina vandringar i skogen, och Isaac Newton fuskade i kabbala. Det var först i slutet på 1800-talet, långt efter att grunderna för modern vetenskap lagts, som idén att vetenskapen var en strikt agnostisk, ja till och med ateistisk, verksamhet lanserades.

Det Harrison visar är att kategorierna vetenskap och religion har formats av historiska omständigheter, och att de under de senaste århundrandet fått ideologiska övertoner. Men det finns ingen nödvändig, naturgiven konflikt mellan vetenskap och religion. För de gamla grekerna, liksom för Carl von Linné, gick det utmärkt att vara både from och logisk.  

Facebook Dela på Facebook

Twitter Dela på Twitter


December 8, 2017

#HereToo

Mee too

Hargeisa, Somaliland. December 2017. Befinner mig i utbrytarregionen som ingen brytt sig om. Inte ens centralregeringen i Mogadishu.  Nåja, en och annan FN-tjänsteperson har också irrat sig hit. Tillbaka på hotellet efter en dag med diskussioner om mänskliga rättigheter. Och diskriminerande strukturer. Det talas mycket om strukturer i dessa revolutionerande dagar. Vi har lärt oss att konstitutionen i Somaliland ger ett otvetydigt uttryck för att det råder jämlikhet mellan män och kvinnor. Med stöd av den officiella tolkningen av sharia. Utbildningsministern talade om en ny handlingsplan. Långt ifrån alla flickor går i skolan. Av regionparlamentets 375 ledamöter är en kvinna. Hon ärvde platsen när maken dog. Men, strukturen anses jämlik.

Diskussionen om strukturer får mig förstås att tänka på höstens debatt i Sverige och annorstädes. Sexuella trakasserier och våldtäkter som uttryck för strukturer. Kanske rentav en kulturell struktur eller obalans i maktstrukturen? För en samhällsvetare är debatten som att färdas i en tidskapsel. Vi slussas tillbaka till Marx och kapitalismens strukturer, 1940-talets struktur-funktionalism. Sedan ett hastigt stopp under 60-talets genombrott för den franska strukturalismen, för att sedan göra en hastig inbromsning under 80-talets post-strukturalism.

Tillbaka i nuets strukturdebatt. Mig veterligen finns det ingen offentlig struktur i Sverige som ger stöd för sexuella trakasserier. Det finns ingen grundlagsparagraf, policy eller handlingsplan i den offentliga eller privata sfären, som legitimerar trakasserier och våld. Ändå talar vi om strukturer. Ständigt dessa strukturer. Är en icke-befintlig struktur också en struktur? Eller finns det underliggande, kulturella och traditionella maktstrukturer som lever kvar parallellt med den synliga och officiella strukturen? Eller är det bara individer som agerar utifrån egna motiv och drifter? Som inte är styrda av någon struktur? Detta är ju frågor som antropologer och sociologer alltid ställt sig. Men vad är egentligen en struktur? En grov definition menar att det är mönster och institutioner i kultur och samhälle. Exempel är lagstiftning, Bibeln eller Koranen. Dessa texter påverkar människors beteende. Men det finns som bekant också betydande avvikelser från dessa texter. Den som inte har kört för fort någon gång räcker upp handen! En kulturell struktur skulle kunna vara julfirande eller klädkod. Är tafsande och våldtäkt delar av den kulturella strukturen? Marx menade att kapitalismen styr vårt beteende. 40-talets strukturfunktionalister hävdade att samhället består av institutioner som styr människors beteende och att detta hade en tydlig funktion. 60-talets strukturalism utvecklade denna teori till att förklara hur och varför samhällen är strukturerade som de är. 80-talets post-strukturalistiska debatt menade att dessa föregångare hade fått allt om bakfoten när de hävdade att folk, trots förekomsten av institutioner och uråldrigliga patriarkala kulturella makttraditioner och kapitalism, ändå gjorde det som passade dem bäst. Det vill säga, många män slutade, eller så började de aldrig, att nypa kvinnor. Det finns inga strukturer, var deras, här förenklade, slutsats. Och menade de, detta var en befrielse från de grova generaliseringarnas tänkande. Kanske hade de fel. Strukturalisterna hade rätt? Vi var inte befriade från strukturernas och de grova generaliseringarnas inverkan på vårt beteende. Men det vi ser kanske bara är det klassiska dilemmat, -diskrepansen mellan ord och handling. Strukturen finns på en nivå (synlig, kännbar). Men den styr vårt beteende bara när vi själva samtycker till det. Vi avstår inte från att ta livet av varandra bara för att strukturen säger att det är förbjudet. För hur ska vi annars förklara att inte alla män trakasserar (i alla fall inte medvetet) andra delar av mänskligheten? Vad jag vill säga med detta är väl, i all korthet, att trakassera trots allt är ett individuellt val baserat på makt, dumhet och kriminalitet. Och frågan varför särskilt män har makt och samtidigt är korkade och kriminella får vi kanske anledning att återkomma till.

Facebook Dela på Facebook

Twitter Dela på Twitter


THS-BLOGGEN
Här bloggar lärare vid THS om allt möjligt som har med akademi, kyrka och samhälle att göra.