EHS-bloggen

April 22, 2019

Är det försent att lova jorden vår lojalitet?

Bild på planeten Jorden

Vissa forskare lyckas alltid få de mest abstrakt filosofiska material att tala rakt in i den konkreta verklighet där de behövs som mest. Gary Shapiro är en sådan. Så här inledde han en föreläsning nyligen:

In 1873 Nietzsche wrote a famous fable about the human intellect and its place in nature. It begins:

In some remote corner of the universe, flickering in the light of the countless solar systems into which it had been poured, there was once a planet on which clever animals invented cognition. It was the most arrogant and mendacious minute in "world-history"; but a minute was all it was. After nature had drawn just a few more breaths the planet froze and the clever animals had to die.

Today Nietzsche could have added this: well before the sun consumed itself and the planet froze, these all too clever animals deployed their invention of cognition to devise tools, construct engines, overpopulate the earth, make war upon one another on industrial scale, detonate atomic weapons, pollute lakes, rivers and oceans, turn forests into wastelands, and exhaust much of the soil. They burned trillions of tons of other animals' fossils, overloading the air with carbon They overheated their habitat, provoking the sixth great extinction of earthly life, pushing their vaunted civilization to a precarious brink, subjecting many to flood, drought, starvation, and disease. Long before the planet froze, the few survivors declared science and technology to be forbidden practices. "World-history," if remembered at all, was seen as a sinful episode for which their shrinking populations would be atoning until they too disappeared. 

                      Is it too late now to pledge loyalty to the Earth?

 

Påsken utvecklades under de första kristna århundradena till att bli den högtid då inkarnationens mysterium fullbordas. Gud dör här på planeten jorden, under de villkor vi lever under. Mellan fjädrar, ägg och godis, orkar vi en sak till. I elfte timmen. Att lova jorden vår lojalitet?

 

Facebook Dela på Facebook

Twitter Dela på Twitter


April 15, 2019

En människorättsvetare bland teologerna

Linde Lindkvist, lektor i mänskliga rättigheter, reflekterar över värdet av att dela livsvärld med teologer och religionsvetare.
Bild på Linde Lindkvist

Hösten 2005 började jag läsa på universitetet i Lund. Under hela mitt första år läste jag religionsvetenskap. Det var sjuhelsikes lärorikt. Vi fick initierade introduktioner i ämnen som religionshistoria, religionspsykologi och bibelexegetik. Det hela blev inte sämre av att vi hade en fin klass. Flera av mina kursare från den tiden hör fortfarande till mina bästa vänner.

Likväl visste jag att jag inte skulle fortsätta. Jag var inte kallad till att bli präst eller religionsvetare. Istället hade jag ett växande intresse för internationell politik och folkrätt. Efter ett år hoppade jag därför på en nystartad utbildning i mänskliga rättigheter, en utbildning som på den tiden också var förlagd till Teologen.

Jag blev alltså kvar i samma gamla sjukhusbyggnad i det område av Lund som kallas Paradislyckan. Men jag klev in i en helt annan värld. Föreläsningarna om treenighetsläran och de filosofiska gudsbevisen förbyttes i diskussioner om folkmordens historia och internationell avtalsrätt.

Vid en kafferast stötte jag ihop med en av min gamla kursare som nu läste judaistik och hade siktet inställt på att bli gymnasielärare. Han hade betraktat min nya klass och menade sig ha en tydlig bild av skillnaderna mellan teologer och människorättsvetare: ”Ni på mänskliga rättigheter har dyrare kläder och parfymer. Men ni är också mycket mer pretentiösa”.

Jag kände mig träffad. I alla fall av det där om pretentioner. Jag förstod att han hade fångat något. Men jag visste inte riktigt vad.

En tid senare hörde jag ett samtal på radion om just pretentioner. En poäng var att pretentioner handlar om att ha naiva tankar om vad en enskild människa eller ett enskilt verk ska kunna åstadkomma. Tänk en författare som tror att dennes bok – om nu människor bara kunde ta sig tid att läsa! – skulle göra världen till en bättre plats.

I den meningen tror jag att min vän hade rätt. Många av oss människorättsvetare har fortfarande naiva tankar om internationella deklarationer och konventioner. Vi tänker ofta på de här texterna som recept på goda samhällen. Som om världen automatiskt skulle bli bättre om bara alla samhällsaktörer brydde sig om att läsa.

Redan under min grundutbildning slogs jag av teologerna var mer realistiska. Det levde med en medvetenhet om att texter är verktyg som kan brukas för en rad olika ändamål.

Jag tog personligen starkt intryck av Jesper Svartviks bok, Bibeltolknings bakgator, som kom 2006. Svartvik visade bland annat hur Bibeln använts som redskap för att sanktionera slaveriet under 1800-talet, och betonade vikten av en fördjupad medvetenhet om tolkningshistoriens sociala och politiska konsekvenser. Men jag minns också föreläsningar med K-G Hammar som kretsade kring mångfalden av möjliga läsningar av religiösa urkunder och det etiska ansvaret som den insikten medför.

Här tror jag att vi som läser mänskliga rättigheter fortfarande har mycket att lära.

Vi tänker lätt att våra urkunder – vare sig det är FN:s Allmänna förklaring från 1948 eller Barnkonventionen från 1989 (pdf) – är av ett annat slag. Att de inte går att missförstå eller missbruka.

Men den historievetenskapliga forskningen har på sistone visat hur flera av de här texterna har problematiska tillkomsthistorier. De senaste decennierna – med Irakkriget 2003 som det kanske tydligaste exemplet – har också visat att mänskliga rättigheter kan användas för att legitimera aggressiv krigsföring.

Idag är jag lektor i mänskliga rättigheter på EHS, en högskola som tills nyligen kallades för Teologiska högskolan. Ibland händer det att någon frågar: ”Vad gör DU där? Borde inte du höra hemma på någon juridisk eller statsvetenskaplig institution?”

Ibland svarar jag med en miniföreläsning om hur svenska universitet – och i synnerhet de juridiska institutionerna – länge hyst en ideologiskt grundad skepsis mot allt tal om mänskliga rättigheter.

Men numera ser jag också till att betona hur givande det är att få dela livsvärld med teologer. De är inte bara mer eleganta än vad min gamla kursare gjorde gällande. De hjälper också till att påminna om behovet av att undvika pretentioner, åtminstone förstått som den naiva tron att en samling texter på egen hand ska kunna förändra världen.

Internationella konventioner och deklarationer om mänskliga rättigheter har begränsade litterära kvaliteter. Men i övrigt är de inte helt olika Bibeln och andra religiösa urkunder. De är potentiellt kraftfulla verktyg. Men som verktyg kan de också användas på olika sätt.

 

Facebook Dela på Facebook

Twitter Dela på Twitter


April 8, 2019

”Ni svenskar är så obildade”

bloggbild_v15_2019

Jag föreläste på en utbildningsdag för institutionssjälavårdare; pastorer, präster och diakoner som arbetar inom kriminalvård, sjukhus, skola. Jag utgick från bildning. Utan bildning isoleras vi och då återstår tomhet. I ett kanonfritt land där allt är lika bra, finns inget skydd mot exempelvis konspirationsteorier eller mot avhumanisering. När vi isolerar varandra i våra egna världar så återstår tomhet, bokstavligen, för rum uppstår av energi och rörelse. När inget finns blir det tomt. Det blir även tomt när vi överger varandra i ett slags: ”du får tycka som du vill, jag tycker som jag vill”. Lika tomt blir det när vi avfärdar varandra, förvisar varandra: ”du har fel, är fel, har gjort fel”.

Institutionssjälavårdare är sända till att fylla ut mellanrum. De är kyrka utanför väggarna. De finns för att förbinda, bygga relationer, skapa tillit. De är sända till att fylla ut rummen. De är ute på ett slags vandra-omkring-uppdrag i Jesu efterföljd. Deras uppgift är att vara i rum, bygga relationer och skapa tillit.

En deltagare berättade att hennes vänner från Frankrike och andra Europeiska länder brukar säga att svenskar är så obildade. ”Det är därför ni inte har något att försvara er med mot populism”, brukar de tydligen säga, liksom att vi svenskar inte har något att falla tillbaka på. I Sverige är det bara arbete och pengar som är intressant. Vi diskuterar aldrig litteratur, kan inte referera till de stora poeterna och konstnärerna. Om vi hade kunnat, hade vi brutit argument med varandra och med kraft kunnat försvara humanism och demokrati.

I ett annat möte nyligen möttes ett antal högskolor i Stockholm: Handelshögskolan, Södertörns högskola, Försvarshögskolan, Konstnärliga högskolan och Enskilda högskolan. Vi möttes för att planera en återkommande hållbarhetskonferens som det globala nätverket ISDRS arrangerar, tänkt att vara i Stockholm 2022. Denna lite otippade kombination av högskolor ska samarbeta utifrån sina respektive styrkor för att arrangera en konferens på temat Kultur, Konst, Mänskliga rättigheter och Hållbarhet.

I detta planeringsmöte talade vi i princip enbart om bildning. Handelshögskolan berättade att de söker samarbete med bland annat Stockholms konstnärliga högskola, för att ekonomistudenterna behöver lära sig empati och bildning. Försvarshögskolans nya rektor talade om behovet av bildning för blivande yrkesmilitärer och de som utbildas till att arbeta för fredsförebyggande. Så möttes vi i ett livsnära engagerande samtal i vår längtan efter förmänskligande, relationer och modigt ledarskap i kampen för en bättre värld.

Författaren Marilynne Robinson sa nyligen i en intervju att hon numera alltid skriver teologiskt. Om teologin säger hon att den är ”ensam om att upprätthålla ett yttersta samband som i lika delar bejakar det sanna, det tentativa och det bristfälliga, så som de bejakas av själva verkligheten – vilket bara innebär att vi, vårt felande släkte, är en lika faktisk del av verkligheten som möss och månsken.”[1]

Jag tror att teologer ofta är bland de mest bildade av alla. Inte för att jag nu arbetar på Teologiska högskolan, som är den bästa utbildningsplatsen, utan för att teologi handlar om att tyda och tolka allt från de stora sammanhangen - hur allt hänger samman, vem som håller samman (Gud), kunskap om ursprung och mål, kosmos, ett ständigt expanderande universum, och människans innersta djup. Relationer, hur vi ska förstå dem, och samspel mellan människor och djur - naturen, vattenbrist och ett litet barns sorg och ensamhet.

Det handlar också om att kunna hantera och motverka avstånd, tomrum, mellan människor. Vi utbildar för att teologer ska kunna arbeta för försoning och förändring och samtidigt bära hopp.

Dessutom förväntas teologistudenter läsa just litteratur, poesi, titta på film, bildas, för att så kunna upprätthålla samband och förbinda världar.  De ska också bli mellanrums-utfyllare.

 

Sofia Camnerin, biträdande rektor Teologiska högskolan vid Enskilda högskolan Stockholm.


[1] Svenska Dagbladet, 18 november 2018

Facebook Dela på Facebook

Twitter Dela på Twitter


April 1, 2019

Den akademiska långsamhetens lov

Inom akademin får vi öva oss i att vara lyhörda, noggranna och konstruktiva. För det är dessa värden som kritik handlar om: att göra texten och därmed världen ännu bättre, skriver Susanne Wigorts Yngvesson.
Bild på en uggla

Det var disputation vid Åbo akademi den 28 mars. Det är alltid lika högtidligt när vetenskapliga resultat presenteras och diskuteras med den akademiska ritens inramning. Det var biskop electus Andreas Holmberg som i högtidsdräkt försvarade sin avhandling Kyrka i ett nytt landskap. I fem år har han arbetat med sin studie inom Stockholms stifts forskarskola vid Åbo akademi och Enskilda högskolan Stockholm. Texter har presenterats, kritiserats och bearbetats som brukligt är inom akademin.

Det finns ett långsamhetens oskattbara värde i att processa text under lång tid. Även om veckorna mot slutet av ett avhandlingsarbete – eller vilket vetenskapligt arbete som helst – aldrig räcker till, så är fem år jämförelsevis ett ansenligt perspektiv. Då riskeras inga spontana idéer att tryckas i slutversionen, sådana som kommer direkt ur maggropen utan att passera hjärnan. En vetenskaplig text har ett annat temperament än snabba inlägg i sociala medier. Det är bland annat därför vetenskapen bör hyllas vid särskilda tillfällen. För det är inte endast disputanden som framhålls utan också vetenskapen och processerna runtomkring som visas värdighet. Ännu mer högtidligt uttryckt så är det sannings- och meningssökandet som vi samlas kring vid en disputation.

Kanske är processandet av text särskilt viktig i tider som våra, när kampen om tolkningsföreträde och att skilja sant från falskt utmanas i ett enormt flöde av information. Man kan givetvis inte skydda sig mot lögner, forskningsfusk och bedrägerier inom vetenskapen heller – vilket vi har sett många exempel på. Men det som läggs fram inom akademin genomgår trots allt en granskningsprocess där många personer och forskningskällor är involverade. Att ett namn står på en bok innebär inte att hen är den enda som har bidragit till resultatet. De slutsatser och värderingar som avspeglas i texten präglas också av den ideologiska mylla där den tas fram. På det sättet kan en hel grupp personer färga resultatet genom ideologiska raster som påverkar slutsatserna. Påverkan kan vi inte gå fria från och det är heller inte eftersträvansvärt (jag talar nu om kunskapsprövning). Snarare än oberoende och en låtsat objektiv position, bör vi öva oss i en kritisk blick och djupare kunskap så att nya dimensioner blir synliga. Det där blir man aldrig klar med och i någon mening är det kärnan i all forskning inom humaniora och samhällsvetenskap. En vetenskaplig bok, en artikel eller en uppsats skrivs och den är endast en del av ett pågående flöde av kunskaper. Det är vackert!

Sedan snart två år har EHS egen behörighet att utfärda doktorsexamen. Vi har handlett doktorander längre än så och givetvis bedrivit forskning sedan högskolan startade. Men med en egen doktorsexamensrätt så händer det saker vid en högskola. Det betyder att vi utvecklar en mer medveten forskningsmiljö som får prägla hela utbildningsprogrammet. Vi forskare som håller på hela tiden med olika projekt – som en del av livsluften – vet att en stor del av arbetet är ensamt. Man behöver kolleger och sammanhang för att utsätta texterna för kritik. Det finns alltid blinda fläckar som kan genomlysas och kunskaper att förmedla som man själv inte har. I den meningen är akademin en fantastiskt generös miljö. Vi läser, granskar, debatterar, undervisar och skriver inom olika utbildningsnivåer. Jag tror helt enkelt att vi i den akademiska miljön, när den är som bäst, blir bättre människor. Vi får öva oss i att vara lyhörda, noggranna och konstruktiva. För det är dessa värden som kritik handlar om: att göra texten och därmed världen ännu bättre.

Och vad hände efter Andreas Holmbergs disputation? Han firades förstås. Med bubbel, presenter och med en middag dit han inbjudit akademiker, vänner och familj. Bland alla böcker, samtal och slit så får man inte glömma festen. Det gäller för övrigt alla avgörande steg som tas inom utbildningen. Glöm inte festen!

Susanne Wigorts Yngvesson

Professor i etik vid Enskilda högskolan Stockholm

Facebook Dela på Facebook

Twitter Dela på Twitter


Mars 25, 2019

Varför ska man läsa de bibliska språken?

I en personlig betraktelse funderar Josef Forsling kring språk, teologi och studier, och varför man inte behöver bli expert.
bloggbild_v13-2019

Jag har nog aldrig sett mig som en språkmänniska. När jag gick på högstadiet läste jag franska istället för tyska eftersom jag insett att de flesta serier jag tyckte om var franskspråkiga (Spirou och Tintin och liknande). Tänk om man en dag kunde läsa dem direkt på franska! Hur lät det? Jag och min klasskamrat Klas fick alltid sämst resultat på alla prov, och det där blev ett slags skämt mellan oss: vem av oss har tagit sistaplatsen? Språk var inte min grej helt enkelt. 

Men Gud ville annorlunda. Idag undervisar jag Gamla testamentet och hebreiska på Teologiska högskolan, och har även läst grekiska, arameiska och tagit in den där knepiga tyskan med sina kasus för att kunna ta mig an forskarlitteratur på tyska. Trots det har jag fortfarande svårt att se mig som språkmänniska och jag känner ett visst nedärvt motstånd mot att ‘teoretisera för mycket’. Hur gick det till? 

Efter gymnasiet läste jag ett år på bibelskola med musikinriktning. Två viktiga pusselbitar lades till i mitt liv här: å ena sidan väldigt god undervisning om Gamla testamentet, å andra sidan behovet att disciplinera sig för att öva gitarrläxorna. Jag ville ju bli bra på gitarr och kunna spela lite som de två Steve som var mina gitarrhjältar, Hackett och Howe, så jag fick sitta åtminstone en timme per dag för att öva. När jag sedan inte kom in på musiklinjen hade jag med mig ett intresse för Gamla testamentet från bibelskolan och frågan vad de här texterna faktiskt kommunicerar, och en halvbra förmåga att sitta en längre stund och ägna mig åt en enda sak. Det ledde till Teologiska högskolan och ytterligare fördjupning i bibeltexterna. Att släppa drömmen om att hålla på med musik var smärtsamt, men ledde in i en värld av texter och ett privilegium att jobba med dem som jag inte hade trott var ämnat för mig. När jag läste serier som barn såg jag mig inte som Skalman eller professor Kalkyl, utan snarare någon bifigur som Katten Jansson eller liknande. Det som har drivit mig dit jag är idag är ett intresse för att förstå de texter vi har i vår Bibel, och inte en övertygelse att ‘det här är för mig’. 

Jag får ganska ofta frågan varför man ska läsa de bibliska språken i en utbildning till pastor och präst. Det enklaste svaret på den frågan är att man som pastor och präst alltid kommer att jobba med Bibeln. Varför skulle man inte ta chansen studera den för allt vad den är värd? Lika lite som läkaren använder sin latin varje dag, eller statsvetaren sitter med statistiska beräkningar, sitter pastorn eller prästen och jobbar med de bibliska språken. Men studiet ger en kompetens och förmåga att jobba med ett av de viktigaste materialen i tjänsten, och bedöma tolkningar av det som inte går att få på något annat sätt.

De senaste två åren har jag funnits med i ett projekt som översätter Gamla testamentet till lulesamiska (julevsámegiella), ett officiellt minoritetsspråk i Sverige (se t ex https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2327&artikel=6928905). Jag kan inte lulesamiska. Problemet är att ingen som kan lulesamiska heller kan hebreiska. Så hur gör man? Jo, man översätter till lulesamiska från Bibel 2000, och sedan återöversätts detta till en svenska som ordagrannt återger lulesamiskan. Den återöversättningen kollar jag av mot hebreiskan. 

Arbetet väcker en hel del intressanta frågor om hur vi tolkar och läser Bibeln, och inte minst om hur Bibeln möter det sammanhang vi står i. Det gör till exempel skillnad att läsa om nomaden Abraham om man själv kommer från en nomadisk tradition. Det blir också tydligt att tolkningsarbetet inte är avslutat när översättningen är klar. Vissa saker faller sig naturligt i översättningen (tält = kåta). Annat är svårare att hitta bra ord och begrepp för. 

Om Bibeln är viktig kommer det alltid att vara så att vi behöver ställa frågan: hur låter det här på hebreiska eller grekiska? Vad kommunicerar bibeltexterna? Idag finns möjligheten för den som läser en teologisk utbildning att jobba med just de frågorna, och min erfarenhet är att det inte är ett arbete som är reserverat för experterna och genierna.

Facebook Dela på Facebook

Twitter Dela på Twitter


EHS-BLOGGEN
Här bloggar lärare vid EHS om allt möjligt som har med akademi, kyrka och samhälle att göra.