EHS-bloggen

April 8, 2019

”Ni svenskar är så obildade”

bloggbild_v15_2019

Jag föreläste på en utbildningsdag för institutionssjälavårdare; pastorer, präster och diakoner som arbetar inom kriminalvård, sjukhus, skola. Jag utgick från bildning. Utan bildning isoleras vi och då återstår tomhet. I ett kanonfritt land där allt är lika bra, finns inget skydd mot exempelvis konspirationsteorier eller mot avhumanisering. När vi isolerar varandra i våra egna världar så återstår tomhet, bokstavligen, för rum uppstår av energi och rörelse. När inget finns blir det tomt. Det blir även tomt när vi överger varandra i ett slags: ”du får tycka som du vill, jag tycker som jag vill”. Lika tomt blir det när vi avfärdar varandra, förvisar varandra: ”du har fel, är fel, har gjort fel”.

Institutionssjälavårdare är sända till att fylla ut mellanrum. De är kyrka utanför väggarna. De finns för att förbinda, bygga relationer, skapa tillit. De är sända till att fylla ut rummen. De är ute på ett slags vandra-omkring-uppdrag i Jesu efterföljd. Deras uppgift är att vara i rum, bygga relationer och skapa tillit.

En deltagare berättade att hennes vänner från Frankrike och andra Europeiska länder brukar säga att svenskar är så obildade. ”Det är därför ni inte har något att försvara er med mot populism”, brukar de tydligen säga, liksom att vi svenskar inte har något att falla tillbaka på. I Sverige är det bara arbete och pengar som är intressant. Vi diskuterar aldrig litteratur, kan inte referera till de stora poeterna och konstnärerna. Om vi hade kunnat, hade vi brutit argument med varandra och med kraft kunnat försvara humanism och demokrati.

I ett annat möte nyligen möttes ett antal högskolor i Stockholm: Handelshögskolan, Södertörns högskola, Försvarshögskolan, Konstnärliga högskolan och Enskilda högskolan. Vi möttes för att planera en återkommande hållbarhetskonferens som det globala nätverket ISDRS arrangerar, tänkt att vara i Stockholm 2022. Denna lite otippade kombination av högskolor ska samarbeta utifrån sina respektive styrkor för att arrangera en konferens på temat Kultur, Konst, Mänskliga rättigheter och Hållbarhet.

I detta planeringsmöte talade vi i princip enbart om bildning. Handelshögskolan berättade att de söker samarbete med bland annat Stockholms konstnärliga högskola, för att ekonomistudenterna behöver lära sig empati och bildning. Försvarshögskolans nya rektor talade om behovet av bildning för blivande yrkesmilitärer och de som utbildas till att arbeta för fredsförebyggande. Så möttes vi i ett livsnära engagerande samtal i vår längtan efter förmänskligande, relationer och modigt ledarskap i kampen för en bättre värld.

Författaren Marilynne Robinson sa nyligen i en intervju att hon numera alltid skriver teologiskt. Om teologin säger hon att den är ”ensam om att upprätthålla ett yttersta samband som i lika delar bejakar det sanna, det tentativa och det bristfälliga, så som de bejakas av själva verkligheten – vilket bara innebär att vi, vårt felande släkte, är en lika faktisk del av verkligheten som möss och månsken.”[1]

Jag tror att teologer ofta är bland de mest bildade av alla. Inte för att jag nu arbetar på Teologiska högskolan, som är den bästa utbildningsplatsen, utan för att teologi handlar om att tyda och tolka allt från de stora sammanhangen - hur allt hänger samman, vem som håller samman (Gud), kunskap om ursprung och mål, kosmos, ett ständigt expanderande universum, och människans innersta djup. Relationer, hur vi ska förstå dem, och samspel mellan människor och djur - naturen, vattenbrist och ett litet barns sorg och ensamhet.

Det handlar också om att kunna hantera och motverka avstånd, tomrum, mellan människor. Vi utbildar för att teologer ska kunna arbeta för försoning och förändring och samtidigt bära hopp.

Dessutom förväntas teologistudenter läsa just litteratur, poesi, titta på film, bildas, för att så kunna upprätthålla samband och förbinda världar.  De ska också bli mellanrums-utfyllare.

 

Sofia Camnerin, biträdande rektor Teologiska högskolan vid Enskilda högskolan Stockholm.


[1] Svenska Dagbladet, 18 november 2018

Facebook Dela på Facebook

Twitter Dela på Twitter


April 1, 2019

Den akademiska långsamhetens lov

Inom akademin får vi öva oss i att vara lyhörda, noggranna och konstruktiva. För det är dessa värden som kritik handlar om: att göra texten och därmed världen ännu bättre, skriver Susanne Wigorts Yngvesson.
Bild på en uggla

Det var disputation vid Åbo akademi den 28 mars. Det är alltid lika högtidligt när vetenskapliga resultat presenteras och diskuteras med den akademiska ritens inramning. Det var biskop electus Andreas Holmberg som i högtidsdräkt försvarade sin avhandling Kyrka i ett nytt landskap. I fem år har han arbetat med sin studie inom Stockholms stifts forskarskola vid Åbo akademi och Enskilda högskolan Stockholm. Texter har presenterats, kritiserats och bearbetats som brukligt är inom akademin.

Det finns ett långsamhetens oskattbara värde i att processa text under lång tid. Även om veckorna mot slutet av ett avhandlingsarbete – eller vilket vetenskapligt arbete som helst – aldrig räcker till, så är fem år jämförelsevis ett ansenligt perspektiv. Då riskeras inga spontana idéer att tryckas i slutversionen, sådana som kommer direkt ur maggropen utan att passera hjärnan. En vetenskaplig text har ett annat temperament än snabba inlägg i sociala medier. Det är bland annat därför vetenskapen bör hyllas vid särskilda tillfällen. För det är inte endast disputanden som framhålls utan också vetenskapen och processerna runtomkring som visas värdighet. Ännu mer högtidligt uttryckt så är det sannings- och meningssökandet som vi samlas kring vid en disputation.

Kanske är processandet av text särskilt viktig i tider som våra, när kampen om tolkningsföreträde och att skilja sant från falskt utmanas i ett enormt flöde av information. Man kan givetvis inte skydda sig mot lögner, forskningsfusk och bedrägerier inom vetenskapen heller – vilket vi har sett många exempel på. Men det som läggs fram inom akademin genomgår trots allt en granskningsprocess där många personer och forskningskällor är involverade. Att ett namn står på en bok innebär inte att hen är den enda som har bidragit till resultatet. De slutsatser och värderingar som avspeglas i texten präglas också av den ideologiska mylla där den tas fram. På det sättet kan en hel grupp personer färga resultatet genom ideologiska raster som påverkar slutsatserna. Påverkan kan vi inte gå fria från och det är heller inte eftersträvansvärt (jag talar nu om kunskapsprövning). Snarare än oberoende och en låtsat objektiv position, bör vi öva oss i en kritisk blick och djupare kunskap så att nya dimensioner blir synliga. Det där blir man aldrig klar med och i någon mening är det kärnan i all forskning inom humaniora och samhällsvetenskap. En vetenskaplig bok, en artikel eller en uppsats skrivs och den är endast en del av ett pågående flöde av kunskaper. Det är vackert!

Sedan snart två år har EHS egen behörighet att utfärda doktorsexamen. Vi har handlett doktorander längre än så och givetvis bedrivit forskning sedan högskolan startade. Men med en egen doktorsexamensrätt så händer det saker vid en högskola. Det betyder att vi utvecklar en mer medveten forskningsmiljö som får prägla hela utbildningsprogrammet. Vi forskare som håller på hela tiden med olika projekt – som en del av livsluften – vet att en stor del av arbetet är ensamt. Man behöver kolleger och sammanhang för att utsätta texterna för kritik. Det finns alltid blinda fläckar som kan genomlysas och kunskaper att förmedla som man själv inte har. I den meningen är akademin en fantastiskt generös miljö. Vi läser, granskar, debatterar, undervisar och skriver inom olika utbildningsnivåer. Jag tror helt enkelt att vi i den akademiska miljön, när den är som bäst, blir bättre människor. Vi får öva oss i att vara lyhörda, noggranna och konstruktiva. För det är dessa värden som kritik handlar om: att göra texten och därmed världen ännu bättre.

Och vad hände efter Andreas Holmbergs disputation? Han firades förstås. Med bubbel, presenter och med en middag dit han inbjudit akademiker, vänner och familj. Bland alla böcker, samtal och slit så får man inte glömma festen. Det gäller för övrigt alla avgörande steg som tas inom utbildningen. Glöm inte festen!

Susanne Wigorts Yngvesson

Professor i etik vid Enskilda högskolan Stockholm

Facebook Dela på Facebook

Twitter Dela på Twitter


Mars 25, 2019

Varför ska man läsa de bibliska språken?

I en personlig betraktelse funderar Josef Forsling kring språk, teologi och studier, och varför man inte behöver bli expert.
bloggbild_v13-2019

Jag har nog aldrig sett mig som en språkmänniska. När jag gick på högstadiet läste jag franska istället för tyska eftersom jag insett att de flesta serier jag tyckte om var franskspråkiga (Spirou och Tintin och liknande). Tänk om man en dag kunde läsa dem direkt på franska! Hur lät det? Jag och min klasskamrat Klas fick alltid sämst resultat på alla prov, och det där blev ett slags skämt mellan oss: vem av oss har tagit sistaplatsen? Språk var inte min grej helt enkelt. 

Men Gud ville annorlunda. Idag undervisar jag Gamla testamentet och hebreiska på Teologiska högskolan, och har även läst grekiska, arameiska och tagit in den där knepiga tyskan med sina kasus för att kunna ta mig an forskarlitteratur på tyska. Trots det har jag fortfarande svårt att se mig som språkmänniska och jag känner ett visst nedärvt motstånd mot att ‘teoretisera för mycket’. Hur gick det till? 

Efter gymnasiet läste jag ett år på bibelskola med musikinriktning. Två viktiga pusselbitar lades till i mitt liv här: å ena sidan väldigt god undervisning om Gamla testamentet, å andra sidan behovet att disciplinera sig för att öva gitarrläxorna. Jag ville ju bli bra på gitarr och kunna spela lite som de två Steve som var mina gitarrhjältar, Hackett och Howe, så jag fick sitta åtminstone en timme per dag för att öva. När jag sedan inte kom in på musiklinjen hade jag med mig ett intresse för Gamla testamentet från bibelskolan och frågan vad de här texterna faktiskt kommunicerar, och en halvbra förmåga att sitta en längre stund och ägna mig åt en enda sak. Det ledde till Teologiska högskolan och ytterligare fördjupning i bibeltexterna. Att släppa drömmen om att hålla på med musik var smärtsamt, men ledde in i en värld av texter och ett privilegium att jobba med dem som jag inte hade trott var ämnat för mig. När jag läste serier som barn såg jag mig inte som Skalman eller professor Kalkyl, utan snarare någon bifigur som Katten Jansson eller liknande. Det som har drivit mig dit jag är idag är ett intresse för att förstå de texter vi har i vår Bibel, och inte en övertygelse att ‘det här är för mig’. 

Jag får ganska ofta frågan varför man ska läsa de bibliska språken i en utbildning till pastor och präst. Det enklaste svaret på den frågan är att man som pastor och präst alltid kommer att jobba med Bibeln. Varför skulle man inte ta chansen studera den för allt vad den är värd? Lika lite som läkaren använder sin latin varje dag, eller statsvetaren sitter med statistiska beräkningar, sitter pastorn eller prästen och jobbar med de bibliska språken. Men studiet ger en kompetens och förmåga att jobba med ett av de viktigaste materialen i tjänsten, och bedöma tolkningar av det som inte går att få på något annat sätt.

De senaste två åren har jag funnits med i ett projekt som översätter Gamla testamentet till lulesamiska (julevsámegiella), ett officiellt minoritetsspråk i Sverige (se t ex https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2327&artikel=6928905). Jag kan inte lulesamiska. Problemet är att ingen som kan lulesamiska heller kan hebreiska. Så hur gör man? Jo, man översätter till lulesamiska från Bibel 2000, och sedan återöversätts detta till en svenska som ordagrannt återger lulesamiskan. Den återöversättningen kollar jag av mot hebreiskan. 

Arbetet väcker en hel del intressanta frågor om hur vi tolkar och läser Bibeln, och inte minst om hur Bibeln möter det sammanhang vi står i. Det gör till exempel skillnad att läsa om nomaden Abraham om man själv kommer från en nomadisk tradition. Det blir också tydligt att tolkningsarbetet inte är avslutat när översättningen är klar. Vissa saker faller sig naturligt i översättningen (tält = kåta). Annat är svårare att hitta bra ord och begrepp för. 

Om Bibeln är viktig kommer det alltid att vara så att vi behöver ställa frågan: hur låter det här på hebreiska eller grekiska? Vad kommunicerar bibeltexterna? Idag finns möjligheten för den som läser en teologisk utbildning att jobba med just de frågorna, och min erfarenhet är att det inte är ett arbete som är reserverat för experterna och genierna.

Facebook Dela på Facebook

Twitter Dela på Twitter


Juni 1, 2018

THS växer och blir EHS - Enskilda Högskolan Stockholm

logotype Enskilda Högskolan Stockholm

Så har det hänt, namnbytet till Enskilda Högskolan Stockholm (EHS). Fast det är inte helt korrekt och säga att vi byter namn, för Teologiska högskolan Stockholm kommer att finnas kvar som namn på de teologiska utbildningsprogrammen. Parallellt gör Högskolan för mänskliga rättigheter entré som benämning på utbildningsprogrammen i mänskliga rättigheter, eller MR, som vi oftast kort och gott säger.

Snarare handlar det alltså om att vi kompletterar med ett nytt övergripande namn för hela vår verksamhet. Under de närmaste månaderna kommer det nya namnet att successivt synas i allt fler sammanhang. Men på grund av de nationella betygs- och ansökningssystem vi är anslutna till kan vi inte fullt ut genomföra namnbytet förrän i slutet av sommaren och början av hösten.

Varför ett nytt namn? När Teologiska högskolan Stockholm bildades, så var det ett adekvat namn då vi endast hade utbildningsprogram i teologi. Sedan dess har emellertid en stor utbildningsverksamhet också vuxit fram inom MR. Här har det på olika sätt skapat problem med att högskolans namn dolt en väsentlig del av dess verksamhet.

”Måste man läsa teologi också när man läser MR på Teologiska högskolan?” har varit en återkommande fråga från presumtiva MR-studenter. Och studenter som tagit examen i MR och kommit ut i arbetslivet har ibland av arbetsgivarna förväntats ha kompetens inom teologi och religion, bara därför att det stått Teologiska på examensintyget. Därför har det funnits ett behov av ett nytt övergripande namn på högskolan.

Formellt är vi en av staten erkänd högskola lokaliserad till Stockholm, och som sån benämnd för en ”enskild utbildningsanordnare”. Därför är Enskilda Högskolan Stockholm ett korrekt namn, som inte är bundet till ett eller annat specifikt ämnesområde.

Det nya namnet kan ses som en del av den expansiva utveckling högskolan befinner sig i, med uppbyggnad av egen forskarutbildning, nya utbildningsområden inom östkyrklig teologi och nya statliga forsknings- och utbildningsanslag. Under de tre närmaste åren ökar antalet utbildningsplatser vid EHS med 50 %.

Det är viktigt att det finns stora universitet med starka institutioner både vad gäller utbildning och forskning. Men universiteten har sina begränsningar. En svaghet är just deras storlek och därmed inbyggda tröghet och byråkrati.

Universiteten har också som stora statliga institutioner begränsningar i förmågan att leva i närkontakt med civilsamhällets aktörer. Civilsamhället behöver institutioner som andas den livsluft som är väsensskild från den byråkrati med stora overheadkostnader som präglar universitetsinstitutionerna.

Här har EHS en idag unik position inom sina utbildningsområden, med utbildning såväl på grundnivå och avancerad nivå, som på forskarnivå. Framvuxen ur folkrörelsernas långa bildningstradition, lever högskolan i närkontakt med civilsamhällets aktörer, med ett lärarkollegium som kombinerar spetskompetens inom sina respektive forskningsområden med yrkeskompetens relevant för olika avnämare.

Kunskap får inte utvecklas till ett elitprojekt. Därför stödjer och uppmuntrar vi lärare att bidra till samhällsdebatten, i poddar och bloggar, såväl som i mer traditionell media. Kunskap och utbildning är i grund och botten ett demokratiprojekt, som handlar om att bygga ett gott samhälle, där ingen exkluderas.

 

Owe Kennerberg

Rektor

Facebook Dela på Facebook

Twitter Dela på Twitter


Maj 18, 2018

Nödvändigheten av sanning

Den politiska lögnen är en form av korruption som äter sig in i samhällskroppen, menar Susanne Wigorts Yngvesson. Det är av sådana skäl som filosofer som Aristoteles och Immanuel Kant är angelägna om sanning. Den är förutsättningen för att samtal ens ska kunna äga rum.
Bloggbild Susanne Wigorts Yngvesson maj 2018

Att förstå sin egen samtid är nästintill omöjligt. Åtminstone om vi har ambitionen att förstå den utifrån sanningsanspråk. Det är lätt att ta till det svåra ordet ”sanning” för att få rätt till tolkningsföreträdet. Kanske är det särskilt frestande i tider av starka motsättningar. Att förfoga över sanning som ett politiskt eller religiöst styrmedel är en enorm makt. Samtidigt som vi längtar efter sanning – om fakta, ideologi eller tro – så påminns vi också om fejkade nyheter, ryktesspridningar, propaganda och rena lögner.

”Sanningen ska göra er fria”, menade Jesus enligt Johannesevangeliet. Det som texten syftar på är sanning i bemärkelsen det som inte är dolt (på grekiska aletheia). En av poängerna med sanning är alltså att den som lever i lögnen inte är fri. Detta är en allmängiltig och existentiell erfarenhet. Lögner bryter ner tillit mellan människor och i de fall lögner har tagit ett grepp om politiken och myndigheter så har förtroendekapitalet börjat urholkas. Den politiska lögnen är en form av korruption som äter sig in i samhällskroppen. Det är av sådana skäl som även filosofer som Aristoteles och Immanuel Kant är angelägna om sanning. Den är förutsättningen för att samtal ens ska kunna äga rum.

De politiska sanningsanspråken som ekar i varje mediekanal är närmare propaganda än sanning i öppen mening. Jag tror det har att göra med att varje politiker är angelägen om att vinna debatten snarare än att söka sanning. Driften att vinna gör att politikern sorterar fakta och utmålar sin motståndare i hens sämsta dager. Två svenska bottennapp är SD:s valfilmer 2014 och LO:s valfilm detta år. Denna sorts skamgrepp blir effektiv, inte därför att folk tror att budskapen är sanna, utan därför att de är så vulgära att de får medieutrymme och på så vis slår igenom. I sociala medier får de ytterligare spridning genom att de skapar debatt och sätter agendan för det som folk talar om.

Det allvarliga med att lögner får fäste i debatten är att ingen då längre är fri. Lögner äter upp förtroenden och tillit som är nödvändiga för varje relation. Det vet alla som har erfarenhet av vänner som ljuger. Lögner på samhällsnivå skapar grund för det totalitära i ett otäckt system av allas kamp mot alla. I slutänden kommer det att handla om vem som får kontroll över folks tankar och över dagordningen. Det finns otaliga historiska exempel på detta. I skönlitterär form rekommenderar jag Hans Falladas roman Ensam i Berlin (1948), om erfarenheter i angiverisamhället under Andra Världskrigets Tyskland. Är man lagd åt science fiction finns Dave Eggers roman The Circle och George Orwells 1984. I Karin Boyes roman Kallocain beskrivs hur en totalitär stat, som bryter mot i stort sett alla mänskliga rättigheter, utvecklar ett sanningsserum som ska få folk att tala. Makthavarna tror att de genom att kontrollera människors tankar ska kunna ta den fullständiga kontrollen. Men sanningen visar sig ha motsatt funktion. Sanning gör i slutänden människorna fria.

Sanning äger en oerhörd kraft men kan också såra och göra oss sårbara. Därför behöver vi hantera den varsamt. Vi måste inte berätta allt som är sant i parti och minut, vilket inte är detsamma som att ljuga eller medvetet vilseföra. Ibland kan vi behöva säga obehagliga saker till varandra, till exempel till den som inte sköter sitt arbete eller trakasserar andra. Då behöver sanningar uttalas så att förtroenden kan återvinnas eller missförstånd redas ut. Det handlar då inte om att ”hänga ut” någon, att utse en syndabock eller att skambelägga utan om att gemensamt eftersträva sanning så att försoning kan bli möjlig. Detta behöver vi ständigt bearbeta oavsett om vi arbetar i kyrkor eller med mänskliga rättigheter. Och jag tycker att vi kan kräva av våra politiker att de inte sätter ribban lägre än där vi själva skulle sätta den.

Susanne Wigorts Yngvesson

Facebook Dela på Facebook

Twitter Dela på Twitter


EHS-BLOGGEN
Här bloggar lärare vid EHS om allt möjligt som har med akademi, kyrka och samhälle att göra.