EHS-bloggen

April 27, 2018

Mänskliga rättigheter som social ingenjörskonst

Målning "The course of Empire" av Thomas Cole

Universella mänskliga rättigheter är en av en lång rad storslagna sociala ingenjörskonster som sjösatts under 1900-talet för att förbättra mänskliga förhållanden. Men som samma århundrade lärt oss har många av dessa storslagna idéer så småningom kollapsat. Under 1900-talet lanserades storvulna idéer som kollektivjordbruk i Sovjet, det stora språnget i Kina, tvångsbyar i Etiopien, Pol Pots jordbrukssamhälle i Kambodja, en ny huvudstad i Brasilien, Le Corbusiers arkitekturprojekt, och inte minst, en lössläppt handel kallad globalisering. Idéerna bakom dessa och många andra sociala projekt var brokiga. De mänskliga kostnaderna skyhöga. Men trots olikheter misslyckades alla dessa projekt. Frågan vi kan ställa oss är  -har vi åtminstone lärt oss något av dessa misslyckanden?

Antropologen James C. Scott har i boken Seeing Like a State (1999) kallat dessa sociala experiment för högmodernism. Högmodernismen trädde fram under första världskriget och den tyska ekonomiska mobiliseringen. Den fick sedan sin pervertade version under nazismen. Sedan dess har den influerat en rad framträdande figurer somRobert McNamara, Jean Monnet, Shahen av Iran, Lenin och Julius Nyerere. Högmodernism har uppenbarligen inte bara att göra med totalitära regimer. Även USAs industriella jordbruk för massproduktion- och konsumtion kvalificerar, menar Scott. I listan ser vi också Jean Monnet, som brukar betraktas som EU-tankens fader. Eller varför inte påminna oss om folkhem, tvångssteriliseringar och miljonprogram? Högmodernismen som idé är ideologiskt gränsöverskridande.  

Högmodernism handlar om att designa samhället efter vetenskapliga lagar. Typiskt sett har det handlat om att utforma storskalig jordbruks- och industriproduktion för att fylla mänskliga behov. Samhället ska styras av rationalitet och inte av människors egna idéer om hur det borde organiseras eller verka. Allt lokalt ses som något farligt som bör avlägsnas.  Scott menar att de största sociala experimenten i vår tid -urbaniseringen och omstruktureringen av jordbruket- är exempel på hur stater försöker införa en rationell ordning i samhället. Har det därmed blivit bättre för mänskligheten och samhällen?

Åtminstone sedan Upplysningen har regeringar försökt göra samhället tydligt, begripligt och därmed kontrollerbart för den politiska makten. Den högmoderna staten har behövt standardiserade tekniker för beskattning och övervakning av medborgare och resurser. Det medeltida samhället var i det hänseendet hopplöst anarkistiskt. Med högmodernismen kom rationell skogsplantering, raka boulevarder, att medborgare skulle ha efternamn och inte minst, de skulle inlemmas i ett socialt kontrakt med staten. Rättigheterna var specificerade, skyldigheterna implicita.

Högmodernismen fick genom staten makt att omstöpa samhället så att det i princip fungerar som företag. Vid sidan av ekonomin har vi sett en formidabel utveckling vad gäller mänskliga rättigheter. Mänskliga rättigheter är ju vid sidan av globaliseringen trots allt vår tids mest omhuldade högmodernistiska projekt. Men samtidigt som vi ser att stora delar av mänskligheten fått det materiellt bättre så dröjer sig en oroväckande stor fattigdom och ojämlikhet kvar i världen. Varför är det så? Är det som mänskliga rättighetsobservatörer ibland säger, att genomföra en sådan revolution som det faktiskt handlar om, tar tid. Lång tid.  

Men det finns kanske andra förklaringar till varför mänskliga rättigheter som högmodernistiskt projekt verkar vara på väg mot en backlash?  Scott menar att  de mest tragiska exemplen på misslyckade statliga projekt på det sociala området har sitt ursprung i kombinationer av faktorer som den explosionsartade byråkratiska organiseringen av samhällen på 1900-talet, regimer som är beredda att använda sin makt till varje pris, och ett svagt civilt samhälle som inte kan motstå statens sociala ingenjörskonster. När dessa saker är ingredienser i samma minestrone har resultaten också blivit därefter.

Men är det inte att dra det för långt att jämföra de grandiost tragiska misslyckandena med de problem som mänskliga rättighetsdiskursen står inför idag? Kanske, men betänk då följande. 1900-talets stora misslyckanden har framförallt inträffat, menar Scott, därför att vi inte förstått vad kunskap egentligen är. Högmodernisterna, trodde och tror, att de vet bättre än du hur samhället fungerar, och särskilt bättre än de som bor i andra delar av världen. Det lokala förnuftet ersätts av vetenskap. Men, som ändå kan konstateras är samhället alltför komplicerat och abstrakt för att inlemmas i vetenskapliga begrepp eller modeller. Det saknas ofta praktisk kunskap och därmed förståelse av samhället. Den praktiska kunskap som de gamla grekerna kallade Metis. Kunskapen som hjälpte Odysseus på hans färder. Det är denna kunskap som moderna regeringar övergett när jordbruket omstruktureras, när urbaniseringen fortsätter, eller när urgamla vattenförsörjningssystem i Indien överges. När jag var i Indien på fältarbete 2013 besökte vi storstilad ingenjörskonst i form av nytt vattenreningsverk på Ganges. Vad ingen av de välutbildade ingenjörerna tänkte på var att elförsörjningen i regionen Bihar är ytterst bristfällig. Bönderna som klarade sig hade behållit vatteninfrastrukturen som de utverkat under hundratalsår. Den som emellanåt befinner sig på Somalias eller Tanzanias landsbygd kan få se gamla uttjänta traktorer. Monument över ett misslyckat högmodernistiskt projekt som kallas bistånd. Lärdomen av dessa katastrofer är att det handlat om negligerandet av Metis. Utan lokal praktisk kunskap om samhället kunde dessa projekt fortgå.  Fickor av kvardröjande Metis gjorde att det inte blev än värre, menar Scott.

Som ni förstår är detta uttryck för rädslan att universalismen som social ingenjörskonst, denna grandiosa tanke, underminerar jämlikhetssträvanden och fattigdomsbekämpning eftersom lokal kunskap ifrågasätts och underskattas. Som många andra högmodernistiska experiment har också mänskliga rättigheter en anstrykning av ignorans av hur samhällen faktiskt fungerar. Dagens tro på mänskliga rättigheter som lösning på alla sociala, ekonomiska och politiska problem ger eko från tidigare misslyckade högmodernistiska försök med höga mänskliga kostnader. Men varken Scott eller jag vet vad det är i vår värld som driver dessa storslagna idéer trots alla historiska lärdomar.   

Facebook Dela på Facebook

Twitter Dela på Twitter


December 8, 2017

#HereToo

Mee too

Hargeisa, Somaliland. December 2017. Befinner mig i utbrytarregionen som ingen brytt sig om. Inte ens centralregeringen i Mogadishu.  Nåja, en och annan FN-tjänsteperson har också irrat sig hit. Tillbaka på hotellet efter en dag med diskussioner om mänskliga rättigheter. Och diskriminerande strukturer. Det talas mycket om strukturer i dessa revolutionerande dagar. Vi har lärt oss att konstitutionen i Somaliland ger ett otvetydigt uttryck för att det råder jämlikhet mellan män och kvinnor. Med stöd av den officiella tolkningen av sharia. Utbildningsministern talade om en ny handlingsplan. Långt ifrån alla flickor går i skolan. Av regionparlamentets 375 ledamöter är en kvinna. Hon ärvde platsen när maken dog. Men, strukturen anses jämlik.

Diskussionen om strukturer får mig förstås att tänka på höstens debatt i Sverige och annorstädes. Sexuella trakasserier och våldtäkter som uttryck för strukturer. Kanske rentav en kulturell struktur eller obalans i maktstrukturen? För en samhällsvetare är debatten som att färdas i en tidskapsel. Vi slussas tillbaka till Marx och kapitalismens strukturer, 1940-talets struktur-funktionalism. Sedan ett hastigt stopp under 60-talets genombrott för den franska strukturalismen, för att sedan göra en hastig inbromsning under 80-talets post-strukturalism.

Tillbaka i nuets strukturdebatt. Mig veterligen finns det ingen offentlig struktur i Sverige som ger stöd för sexuella trakasserier. Det finns ingen grundlagsparagraf, policy eller handlingsplan i den offentliga eller privata sfären, som legitimerar trakasserier och våld. Ändå talar vi om strukturer. Ständigt dessa strukturer. Är en icke-befintlig struktur också en struktur? Eller finns det underliggande, kulturella och traditionella maktstrukturer som lever kvar parallellt med den synliga och officiella strukturen? Eller är det bara individer som agerar utifrån egna motiv och drifter? Som inte är styrda av någon struktur? Detta är ju frågor som antropologer och sociologer alltid ställt sig. Men vad är egentligen en struktur? En grov definition menar att det är mönster och institutioner i kultur och samhälle. Exempel är lagstiftning, Bibeln eller Koranen. Dessa texter påverkar människors beteende. Men det finns som bekant också betydande avvikelser från dessa texter. Den som inte har kört för fort någon gång räcker upp handen! En kulturell struktur skulle kunna vara julfirande eller klädkod. Är tafsande och våldtäkt delar av den kulturella strukturen? Marx menade att kapitalismen styr vårt beteende. 40-talets strukturfunktionalister hävdade att samhället består av institutioner som styr människors beteende och att detta hade en tydlig funktion. 60-talets strukturalism utvecklade denna teori till att förklara hur och varför samhällen är strukturerade som de är. 80-talets post-strukturalistiska debatt menade att dessa föregångare hade fått allt om bakfoten när de hävdade att folk, trots förekomsten av institutioner och uråldrigliga patriarkala kulturella makttraditioner och kapitalism, ändå gjorde det som passade dem bäst. Det vill säga, många män slutade, eller så började de aldrig, att nypa kvinnor. Det finns inga strukturer, var deras, här förenklade, slutsats. Och menade de, detta var en befrielse från de grova generaliseringarnas tänkande. Kanske hade de fel. Strukturalisterna hade rätt? Vi var inte befriade från strukturernas och de grova generaliseringarnas inverkan på vårt beteende. Men det vi ser kanske bara är det klassiska dilemmat, -diskrepansen mellan ord och handling. Strukturen finns på en nivå (synlig, kännbar). Men den styr vårt beteende bara när vi själva samtycker till det. Vi avstår inte från att ta livet av varandra bara för att strukturen säger att det är förbjudet. För hur ska vi annars förklara att inte alla män trakasserar (i alla fall inte medvetet) andra delar av mänskligheten? Vad jag vill säga med detta är väl, i all korthet, att trakassera trots allt är ett individuellt val baserat på makt, dumhet och kriminalitet. Och frågan varför särskilt män har makt och samtidigt är korkade och kriminella får vi kanske anledning att återkomma till.

Facebook Dela på Facebook

Twitter Dela på Twitter


EHS-BLOGGEN
Här bloggar lärare vid EHS om allt möjligt som har med akademi, kyrka och samhälle att göra.