EHS-bloggen

April 1, 2019

Den akademiska långsamhetens lov

Inom akademin får vi öva oss i att vara lyhörda, noggranna och konstruktiva. För det är dessa värden som kritik handlar om: att göra texten och därmed världen ännu bättre, skriver Susanne Wigorts Yngvesson.
Bild på en uggla

Det var disputation vid Åbo akademi den 28 mars. Det är alltid lika högtidligt när vetenskapliga resultat presenteras och diskuteras med den akademiska ritens inramning. Det var biskop electus Andreas Holmberg som i högtidsdräkt försvarade sin avhandling Kyrka i ett nytt landskap. I fem år har han arbetat med sin studie inom Stockholms stifts forskarskola vid Åbo akademi och Enskilda högskolan Stockholm. Texter har presenterats, kritiserats och bearbetats som brukligt är inom akademin.

Det finns ett långsamhetens oskattbara värde i att processa text under lång tid. Även om veckorna mot slutet av ett avhandlingsarbete – eller vilket vetenskapligt arbete som helst – aldrig räcker till, så är fem år jämförelsevis ett ansenligt perspektiv. Då riskeras inga spontana idéer att tryckas i slutversionen, sådana som kommer direkt ur maggropen utan att passera hjärnan. En vetenskaplig text har ett annat temperament än snabba inlägg i sociala medier. Det är bland annat därför vetenskapen bör hyllas vid särskilda tillfällen. För det är inte endast disputanden som framhålls utan också vetenskapen och processerna runtomkring som visas värdighet. Ännu mer högtidligt uttryckt så är det sannings- och meningssökandet som vi samlas kring vid en disputation.

Kanske är processandet av text särskilt viktig i tider som våra, när kampen om tolkningsföreträde och att skilja sant från falskt utmanas i ett enormt flöde av information. Man kan givetvis inte skydda sig mot lögner, forskningsfusk och bedrägerier inom vetenskapen heller – vilket vi har sett många exempel på. Men det som läggs fram inom akademin genomgår trots allt en granskningsprocess där många personer och forskningskällor är involverade. Att ett namn står på en bok innebär inte att hen är den enda som har bidragit till resultatet. De slutsatser och värderingar som avspeglas i texten präglas också av den ideologiska mylla där den tas fram. På det sättet kan en hel grupp personer färga resultatet genom ideologiska raster som påverkar slutsatserna. Påverkan kan vi inte gå fria från och det är heller inte eftersträvansvärt (jag talar nu om kunskapsprövning). Snarare än oberoende och en låtsat objektiv position, bör vi öva oss i en kritisk blick och djupare kunskap så att nya dimensioner blir synliga. Det där blir man aldrig klar med och i någon mening är det kärnan i all forskning inom humaniora och samhällsvetenskap. En vetenskaplig bok, en artikel eller en uppsats skrivs och den är endast en del av ett pågående flöde av kunskaper. Det är vackert!

Sedan snart två år har EHS egen behörighet att utfärda doktorsexamen. Vi har handlett doktorander längre än så och givetvis bedrivit forskning sedan högskolan startade. Men med en egen doktorsexamensrätt så händer det saker vid en högskola. Det betyder att vi utvecklar en mer medveten forskningsmiljö som får prägla hela utbildningsprogrammet. Vi forskare som håller på hela tiden med olika projekt – som en del av livsluften – vet att en stor del av arbetet är ensamt. Man behöver kolleger och sammanhang för att utsätta texterna för kritik. Det finns alltid blinda fläckar som kan genomlysas och kunskaper att förmedla som man själv inte har. I den meningen är akademin en fantastiskt generös miljö. Vi läser, granskar, debatterar, undervisar och skriver inom olika utbildningsnivåer. Jag tror helt enkelt att vi i den akademiska miljön, när den är som bäst, blir bättre människor. Vi får öva oss i att vara lyhörda, noggranna och konstruktiva. För det är dessa värden som kritik handlar om: att göra texten och därmed världen ännu bättre.

Och vad hände efter Andreas Holmbergs disputation? Han firades förstås. Med bubbel, presenter och med en middag dit han inbjudit akademiker, vänner och familj. Bland alla böcker, samtal och slit så får man inte glömma festen. Det gäller för övrigt alla avgörande steg som tas inom utbildningen. Glöm inte festen!

Susanne Wigorts Yngvesson

Professor i etik vid Enskilda högskolan Stockholm

Facebook Dela på Facebook

Twitter Dela på Twitter


Maj 18, 2018

Nödvändigheten av sanning

Den politiska lögnen är en form av korruption som äter sig in i samhällskroppen, menar Susanne Wigorts Yngvesson. Det är av sådana skäl som filosofer som Aristoteles och Immanuel Kant är angelägna om sanning. Den är förutsättningen för att samtal ens ska kunna äga rum.
Bloggbild Susanne Wigorts Yngvesson maj 2018

Att förstå sin egen samtid är nästintill omöjligt. Åtminstone om vi har ambitionen att förstå den utifrån sanningsanspråk. Det är lätt att ta till det svåra ordet ”sanning” för att få rätt till tolkningsföreträdet. Kanske är det särskilt frestande i tider av starka motsättningar. Att förfoga över sanning som ett politiskt eller religiöst styrmedel är en enorm makt. Samtidigt som vi längtar efter sanning – om fakta, ideologi eller tro – så påminns vi också om fejkade nyheter, ryktesspridningar, propaganda och rena lögner.

”Sanningen ska göra er fria”, menade Jesus enligt Johannesevangeliet. Det som texten syftar på är sanning i bemärkelsen det som inte är dolt (på grekiska aletheia). En av poängerna med sanning är alltså att den som lever i lögnen inte är fri. Detta är en allmängiltig och existentiell erfarenhet. Lögner bryter ner tillit mellan människor och i de fall lögner har tagit ett grepp om politiken och myndigheter så har förtroendekapitalet börjat urholkas. Den politiska lögnen är en form av korruption som äter sig in i samhällskroppen. Det är av sådana skäl som även filosofer som Aristoteles och Immanuel Kant är angelägna om sanning. Den är förutsättningen för att samtal ens ska kunna äga rum.

De politiska sanningsanspråken som ekar i varje mediekanal är närmare propaganda än sanning i öppen mening. Jag tror det har att göra med att varje politiker är angelägen om att vinna debatten snarare än att söka sanning. Driften att vinna gör att politikern sorterar fakta och utmålar sin motståndare i hens sämsta dager. Två svenska bottennapp är SD:s valfilmer 2014 och LO:s valfilm detta år. Denna sorts skamgrepp blir effektiv, inte därför att folk tror att budskapen är sanna, utan därför att de är så vulgära att de får medieutrymme och på så vis slår igenom. I sociala medier får de ytterligare spridning genom att de skapar debatt och sätter agendan för det som folk talar om.

Det allvarliga med att lögner får fäste i debatten är att ingen då längre är fri. Lögner äter upp förtroenden och tillit som är nödvändiga för varje relation. Det vet alla som har erfarenhet av vänner som ljuger. Lögner på samhällsnivå skapar grund för det totalitära i ett otäckt system av allas kamp mot alla. I slutänden kommer det att handla om vem som får kontroll över folks tankar och över dagordningen. Det finns otaliga historiska exempel på detta. I skönlitterär form rekommenderar jag Hans Falladas roman Ensam i Berlin (1948), om erfarenheter i angiverisamhället under Andra Världskrigets Tyskland. Är man lagd åt science fiction finns Dave Eggers roman The Circle och George Orwells 1984. I Karin Boyes roman Kallocain beskrivs hur en totalitär stat, som bryter mot i stort sett alla mänskliga rättigheter, utvecklar ett sanningsserum som ska få folk att tala. Makthavarna tror att de genom att kontrollera människors tankar ska kunna ta den fullständiga kontrollen. Men sanningen visar sig ha motsatt funktion. Sanning gör i slutänden människorna fria.

Sanning äger en oerhörd kraft men kan också såra och göra oss sårbara. Därför behöver vi hantera den varsamt. Vi måste inte berätta allt som är sant i parti och minut, vilket inte är detsamma som att ljuga eller medvetet vilseföra. Ibland kan vi behöva säga obehagliga saker till varandra, till exempel till den som inte sköter sitt arbete eller trakasserar andra. Då behöver sanningar uttalas så att förtroenden kan återvinnas eller missförstånd redas ut. Det handlar då inte om att ”hänga ut” någon, att utse en syndabock eller att skambelägga utan om att gemensamt eftersträva sanning så att försoning kan bli möjlig. Detta behöver vi ständigt bearbeta oavsett om vi arbetar i kyrkor eller med mänskliga rättigheter. Och jag tycker att vi kan kräva av våra politiker att de inte sätter ribban lägre än där vi själva skulle sätta den.

Susanne Wigorts Yngvesson

Facebook Dela på Facebook

Twitter Dela på Twitter


November 9, 2017

Gör robotar människor överflödiga?

På MR-dagarna i Jönköping anordnar THS i samarbete med Bilda seminariet "AI och transhumanism – ska även robotar ha rättigheter?". Vi står inför genomgripande förändringar av samhälle och människosyn. Hur ska teologer och personer inom fältet mänskliga rättigheter handskas med de utmaningar som kommer från transhumanism och robotforskning?
Bild robot-människa

Om tio år räknar teknologer med att hela jorden ska vara täckt av ett hölje med satelliter. Ambitionen är att var och en ska kunna koppla upp sig till nätet, oavsett om vi befinner oss i öknen, på Antarktis eller i djupaste djungeln – om sådana fortfarande finns om tio år. Parallellt med det globala nätets expansion har teknologisk forskning kommit långt för att ta fram exempelvis förarlösa bilar, fler robotar i arbetslivet och ansiktsscanning i kameror.

Det är svårt att föreställa sig vad den nya världen kommer att innebära. Blir den en förlängning av vår nuvarande livsstil? Eller blir den radikalt annorlunda? Egentligen har vi alltid haft svårt att förstå vad ny teknologi betyder när uppfinningarna lanseras. Vi människor är i allmänhet inte benägna att ändra vanor och tankemönster i första taget – eller förstå framtiden bakom kröken. Hur skulle exempelvis Antonio Meucci kunna föreställa sig dagens kommunikationsnät när han uppfann telefonen 1849? Hur skulle bröderna Lumière, som utvecklade den rörliga filmen mot slutet av 1800-talet, ens kunna tänka sig att kameran år 2017 skulle vara sammanbyggd med telefonen och finnas i de flestas ägo?

Trögheten vi människor har med att föreställa oss det som är annorlunda än erfarenheter visar, den trögheten är det som bland annat forskning och akademi har att utmana. Teologi och Mänskliga rättigheter har här olika uppgifter att analysera det nya och samtidigt skydda vissa grundläggande värden.

Inom transhumanism och robotteknologi sker utvecklingen ganska snabbt. Men det är få inom humaniora och samhällsvetenskap som deltar i diskussionerna. Sådana frågor lämnas kanske alltför lättvindigt till teknologer och näringsliv som ser idéer som investeringsprojekt. Men de rymmer djupt existentiella perspektiv som handlar om vad det är att vara människa. Teologer kan vara motspänstiga när det gäller forskning som involverar förändring av naturen, såsom genteknik, transplantationer mellan människa och djur eller kloning. Motståndet har ofta sin grund i en skapelseteologisk syn där naturen kan ses som konserverad genom årtusenden: ”Man ska inte experimentera med Guds skapelse”, kan argumentet vara från teologiskt håll. Men efter en tid så försvarar också många teologer de nya vetenskaperna.

Från ett perspektiv av mänskliga rättigheter så kommer robotforskningen att utmana de ideologiska grundvalarna för rättigheterna. Den yttersta frågan gäller varför vi ska försvara ett system av mänskliga rättigheter överhuvudtaget. När robotar och människor kommer att interagera alltmer, varför ska då inte även robotar omfattas av rättigheter och skyldigheter? Eller ska människan fortsatt stå överst i en hierarki av levande varelser? Från teologiskt håll finns det skäl för ett sådant senare synsätt (även om det kan kritiseras), men utifrån rättigheter?

I dystopiska filmer som Blade Runner (1982 och 2017) produceras cyborger som människors slavar, trots att deras förmågor och kapaciteter vida överskrider människors. I tv-serien Westworld (2016-) produceras androider som är så lika människor till både utseende och egenskaper att det inte går att se skillnaden. De får tjänstgöra i en förprogrammerad värld där rika människor kan turista för att vara med om olika äventyr, tillfredsställa sina innersta drömmar och begär.

Frågor som konst och kultur hjälper oss att ställa går ofta till kärnan av filosofiska och existentiella dilemman, såsom: Om vi i framtiden kan tillverka ett robotbarn som både ser ut som och uppträder som ett riktigt barn, är det i så fall önskvärt? Om det kan ersätta surrogatmödraindustrin? Om det kan tillfredsställa pedofiler? Om det kan trösta föräldrar som förlorat sitt barn i cancer? Spelar det någon roll hur människor använder sina maskiner så länge de inte skadar andra människor?

Möjligheterna med ny teknologi kan vara fantastiska, men sätter oss på prov för att försöka förstå den värld vi är på väg att skapa. En robot kan ha potential att bli en bättre moralisk varelse än människor i allmänhet. Gör det människor överflödiga? Robotar kan också tas fram i syfte att utnyttjas eller utnyttja andra. Även om teknologin är avancerad, och vi idag inte kan förstå hur världen kommer att se ut ens om tio år, så cirkulerar vi ändå kring de stora filosofiska frågorna: Vad är en människa? Vad är meningen med livet? Vad är godhet och rättvisa? Vem kan vi tro på? 

Facebook Dela på Facebook

Twitter Dela på Twitter


EHS-BLOGGEN
Här bloggar lärare vid EHS om allt möjligt som har med akademi, kyrka och samhälle att göra.