EHS-bloggen

Maj 4, 2018

Dags att summera

Bloggbild

Det är i år 40 år sedan jag ordinerades till pastor i dåvarande Svenska Missionsförbundet, numera Equmeniakyrkan. Det var samfundets 100-årsjubileum och därmed en extra välbesökt och festlig Generalkonferens. För första gången samlades församlingarnas valda ombud i Älvsjömässan där både förhandlingsrum och gudstjänstrum var iordningsställda. Ovanför estraden hängde väldiga bokstäver som formade orden ”En framtid och ett hopp”.

Det var en del av bibelordet i Jeremia 29:11 som i den tidens bibelöversättning löd: ”Jag vet väl vilka tankar jag har för eder, säger HERREN, nämligen fridens tankar och icke ofärdens, till att giva eder en framtid och ett hopp.”

Under dessa ord stod de 30-talet unga människor som skulle ordineras till pastorer. Vi kände oss nog inte riktigt som Missionsförbundets framtid och hopp, men det blev snygga foton för familjealbumet. Jag var 24 år och skulle flytta till fyra små landsortsförsamlingar i Skåne för att bli deras föreståndare, själavårdare och predikant. Kort sagt deras andlige ledare. Gud hjälpe!

Jag var själv född och uppväxt i en småstad, men kontrasten blev kollosal till den lilla skånska byn med sina bönder, lastbilschaufförer och pensionärer. Vid hembesök i bygden fick jag se en del bostäder som i sin fattigdom kändes som 1800-tal. Var det bara åratals med ingrodd smuts, eller var det verkligen jordgolv tänkte jag på ett ställe.

Men jag lärde mig att älska människorna och bygden och stannade med glädje i sex år trots sju årsmöten och fem syföreningar. Parallellt med pastorsarbetet läste jag teologi i Lund och för att få mer tid till det flyttade vi till Lomma och en halvtidstjänst i missionsförsamlingen där. Men redan innan jag hade tillträtt tjänsten började församlingen tala om att bygga kyrka, och så gick det fyra år med intensivt heltidsarbete för en halvtidslön. Och Strandkyrkan byggdes och invigdes och församlingen växte.

Det blev däremot inget läst, och efter fyra år sa jag upp mig utan att veta vad jag skulle syssla med. Men efter bara någon vecka ringde studierektorn på Teologiska Seminariet på Lidingö och undrade om jag ville bli timlärare. Det ville jag gärna, trots att det bara var tio år sedan jag själv avslutade mina studier där, och trots att lektionsförberedelserna krävde arbete långt in på småtimmarna kväll efter kväll.

Anade jag då att det var detta jag skulle ägna resten av mitt yrkesverksamma liv åt? Knappast! Men så blev det i alla fall. Nu, precis 30 år senare, gör jag mina allra sista dagar innan jag går i pension.

Så det är väl dags att summera och utvärdera. Valde jag rätt i livet? Blev det som jag hade hoppats och trott?

Vid ordinationen till pastor fanns nog inte en tanke på annat än att fortsätta som församlingspastor fram till pensionen. Det var min framtid och mitt hopp. Jag är också väldigt glad för de tio år jag fick arbeta i församling, i två väldigt olika församlingsmiljöer dessutom. Så mycket jag fick lära mig av dessa vänliga människor som hade tålamod med min ungdomliga iver och omogenhet.

Kanske svek jag min pastorskallelse när jag började doktorandstudierna? Eller kanske svek jag min akademiska kallelse när jag blev kontaktlärare för pastorskandidaterna i Missionskyrkan och sedan i Equmeniakyrkan? Eller fanns min kallelse istället i just denna kombination av församling och akademi? Där jag varken var någon särskilt bra pastor eller någon lysande akademiker, men där just kombinationen var precis vad som behövdes.

Självklart ska jag inte svara på den frågan själv. Det får andra göra. Men jag är tacksam för det som blev mitt liv och min tjänst. Jag har varit lycklig och har allt emellanåt känt att jag behövts.

Författaren till Första Timoteusbrevet skriver: ”Jag tackar honom som har gett mig kraft, Kristus Jesus, vår herre, för att han fann mig värd förtroende och tog mig i sin tjänst […].” Ja, så ungefär har jag upplevt det. Förr sa man ofta ute i missionshusen: ”Det är nåd att få vara med.” Jag instämmer och är djupt tacksam för den nåd som blev given just mig.

Fotot: En grupp elever framför Teologiska Seminariet på Lidingö hösten 1977. Rune står som nummer 4 från höger, alldeles intill läraren Sven Hemrin.

Facebook Dela på Facebook

Twitter Dela på Twitter


Oktober 13, 2017

Är THS verkligen en bra pastorsutbildning?

Förutom att jag är lärare på THS har jag också en deltid inom Equmeniakyrkan som rekryterare av nya medarbetare. Det gör att jag ofta möts av frågan om THS är en bra skola för de som vill bli pastorer. Inte så sällan finns det en kritisk biton av att det var bättre förr, på de gamla frikyrkoseminariernas tid.
Pastorer Equmeniakyrkan

Själv har jag läst tre år på Svenska Missionskyrkans teologiska seminarium på Lidingö, ungefär sex år på Teologiska fakulteten vid Lunds Universitet och sedan varit lärare på THS sedan starten 1993. Jag har därför en del att jämföra med. Och min uppfattning är att THS är den bästa pastorsutbildningen av dessa tre.

Vad är det då som gör THS till en bra pastorsutbildning? Att där pågår akademiska kurser i teologi är en självklarhet. Det begränsade utrymmet tillåter mig inte att beskriva dem närmare. Det får ske i andra blogginlägg på denne sida.

Men Equmeniakyrkan bekostar en hel rad andra moment som ingår i pastorsutbildningen, och som inte lagts efter de akademiska kurserna, som i Svenska kyrkans utbildning, utan lagts parallellt med kurserna, i tron att akademi och pastorsmoment befruktar varandra. Här är några exempel:

  • Undervisning i kommunikation och röst- och talteknik, både individuellt och i grupp.
  • Sammanlagt åtta veckors verksamhetsförlagd utbildning (VFU) i församlingar.
  • Predikoövningar i kapellet som spelas in och kommenteras i ett gudstjänstseminarium.
  • Gudstjänst varje vecka mitt i schemat med föreläsningar och med en lärare eller någon gäst som predikant.
  • Andligt forum tre gånger per termin med ett föredrag och uppföljande samtal i grupper med en lärare som samtalsledare.
  • Femton terapeutsamtal sista läsåret för att lära känna sig själv och bearbeta den kommande yrkesrollen.
  • Fem heldagar sista läsåret i form av Equmeniakyrkodagar då man bland annat får veta mer om de resurser som finns på Equmeniakyrkans och Equmenias nationella kansli.
  • Fyra kvällsamlingar per termin med olika gäster, samtal, gemenskap och andakt.
  • En långhelg varje höst med resa till en lägergård i en av kyrkans regioner, med gemenskap, andakter, nattvard, besök av gäster, samt medverkan i olika gudstjänster.
  • Möjlighet till sommarpastorstjänst i någon församling.
  • En retreat varje läsår, vartannat år på en retreatgård och vartannat år på en lägergård.
  • Regelbundna gudstjänster och luncher tillsammans med de regionala kyrkoledarna.
  • Möjlighet till enskilda samtal med Equmeniakyrkans egna kaplan och två kontaktpersoner på THS.
  • Ett frivilligt mentorsprogram med församlingsanställda pastorer som mentorer.
  • Ett aktivt stöd från de regionala kyrkoledarna i sökandet efter en första tjänst.
  • Kallelsedagar varje vår med seminarier, bibelstudier, samtal och andakter.

Inget av detta finansieras av staten utan av kyrkan (och i något fall av pastorskandidaternas bokloppis och tidningen Årsringar). Här finns alltså ingen bundenhet till krav från myndigheterna, utan kyrkan är fri att själv forma momenten. Och de formas med detta enda syfte att skapa så bra pastorer som möjligt.

Det finns ett intresse och en omsorg från Equmeniakyrkans sida om varje pastorskandidat från antagningen till ordinationen. Det kyrkan vill se är en kunskapsmässig, personlig och andlig mognadsprocess som leder fram till att pastorskandidaten efter några år kan ta ansvar som pastor i en lokal församling.

När någon blir antagen som pastorskandidat är det alltid resultatet av ett enhälligt beslut i antagningsnämnden. Den antagna pastorskandidaten kan vila i att den kallelse som man upplevt från Gud bekräftats av andra personer som utsetts till att pröva om kallelsen gäller just pastor, och pastor just i Equmeniakyrkan.

Pastorskandidaten har alltså en enig antagningsnämnd i ryggen, och därmed hela kyrkan i ryggen. Kyrkan har i och med det lovat att ge alla tänkbara resurser för att pastorskandidaten ska få redskap att bli den bästa tänkbara pastorn.

Är då allt på THS bra? Nej, inte i bemärkelsen att det inte kan bli bättre. Det är viktigt att lyssna in kritiska röster och pröva om något kan förbättras. Detta sker ständigt i till exempel utbildningsrådet där personer från THS, Equmeniakyrkan, Equmenia och pastorskandidaterna samråder.

Det är inte heller så att alla vi lärare är överens i alla teologiska och andra frågor. Det händer att jag känner mig ganska ensam och udda. Men jag vill hellre vara annorlunda i ett sammanhang där jag kan påverka och påverkas, än att finnas i en homogen miljö där vi alla bara klappar varandra på axeln.

Facebook Dela på Facebook

Twitter Dela på Twitter


EHS-BLOGGEN
Här bloggar lärare vid EHS om allt möjligt som har med akademi, kyrka och samhälle att göra.