EHS-bloggen

April 20, 2018

Akademien och Visheten

Går det att förena livsvisdom med organisatorisk vishet? Jo, det gör det nog.
Bild på svenska fjäll med renar

Nog kan andliga ledare skapa ordning, och då menar jag inte bara inre ordning utan även yttre strukturer som formar goda sammanhang. Men det är förstås inte självklart.

När jag på måfå bläddrar i två diktsamlingar författade av ledamöter i Svenska Akademien är livsvisdomen slående. Den träffar mig i bröstet, landar i magen och förvandlar den effektiva arbetsdagen till en meditativ kontemplation. Några vältänkta rader är allt som behövs, sedan är dagen förvandlad.  

Snart önskar jag att en strukturerande, organisatorisk visdom ska komma Akademien till hjälp så att livsvisdomen inte går förlorad. Jag önskar att livsvisdomen ska kunna kanaliseras och förmedlas ut i det svenska kulturlivet.

Hör bara på Svenbros förmåga att förena antik grekisk diktning med samisk jojk, och hur han därmed låter vishetens stjärnor speglas i ögonblicket på fjället. Ett nu, ett här, precis som mitt—fast helt annorlunda. När den partikulära verkligheten får finnas kan hela stjärnhimlen lysa upp våra drömmar.

Rök steg från udden, från vår eldstad av enkla stenar,
och en dag uppenbarade sig verkligen Sapfo –
i min halvslummer, det var sommar:

hon var liten och mörk i skinnet, iförd sin samedräkt,
så blå att den tycktes mig overklig;

krage och bröst hade stickats i regnbågens färger,

och jag förstod: detta var poikilóthronos Sapfo,
den ”konstrikt skrudade”, som här i nomadskolan
flätade dikter av grenar och rotfibrer,

hållfasta strofer av vide och björk, av silvertråd,
med tennbroderier och renhorn, med måne och stjärnor –
sådana man kan se dem i den tidiga höstnatten
när Vintergatan äntligen framträder.

Leende förklarade hon att natten var bokstaven A
och bjöd mig att använda A:et i alla jojkar.

Det var vår pakt. Och månen lyste bland tindrande stjärnor,
den lyste över dalen, över skogklädda höjder.
På andra sidan vattnet sov korna i sina bås.

Vad våra röster hördes dämpat och avlägset!

Och när månen gått ned gled en nattskärra utför sluttningen,
tätt över trädens toppar, bland stjärnorna
där dess silhuett blev synlig ett ögonblick, –

och sträckte man upp sin hand kunde man nå ända dit,
så nära tycktes oss natthimlens stjärnor

illuminerande våra innersta drömmar.

Eller lyssna till Kristina Lugns utrop. Utrop efter utrop som tillsammans blir till ett ifrågasättande manifest. Ett ifrågasättande av de masker vi alla skapar, av vår kamp att hålla ihop, även när vi faller isär—vår yttre kamp mot det som rasar därinne.

Gråt inte mer!
Jämra dej inte!
Bit ihop tänderna!
Plocka ögonbrynen!
Förläng ögonfransarna!
Förkorta känselspröten!
Lägg upp håret!
Rengör näsborrarna!
Raka bort mustascherna!
Svälj något lugnande!
Sitt inte där så svagsint
Ensam och inkrökt, gråt

Inte mer!

 

Facebook Dela på Facebook

Twitter Dela på Twitter


Oktober 21, 2017

Den sekulära tankens kraft

Finns det några sekulära rum i vårt samhälle? Jag menar sammanhang som är helt fria från religiös närvaro, från andlig drivkraft, från andligt hopp och andlig oro? Nej, jag tror inte det.

Jag är född i mitten av 1970-talet i Sverige och har således vuxit upp i en parentes. Det är en parentes som börjar efter att psalmsången och kristendomsundervisningen i skolan avskaffats, och som slutar innan de religiösa friskolorna på allvar etablerats som alternativ till den statliga skolan. Jag är skolad av pedagogisk litteratur där politik och samhällsvetenskap är tydligt åtskilda från religionsvetenskap, och där filosofihistorien sägs vara något radikalt annorlunda än teologihistorien. Detta trots att ingen av de filosofer som fyller filosofiböckernas sidor avstår från att diskutera begreppet gud.

Att politiken skulle erbjuda ett sekulärt frirum är det svårt att se idag. Samtidens politik, i öst och väst, går inte att förstå utan kännedom om religiösa drivkrafter. Det gäller allt från konflikterna i Syrien, till kampen om Jerusalem och maktkamperna i USA. Svensk politik är annorlunda, men frågan är om vi inte missar aspekter av den svenska politikens konfliktområden när vi vanemässigt bortser från möjligheten av att även våra politiker drivs av andliga övertygelser. 

Att arbeta som lärare på THS är att själv gå i skola. Dagligen lär jag mig mer om vår samtid och om människors djupast liggande drivkrafter och övertygelser. Våra studenter representerar såväl kristenhetens som det mer sekulära samhällets mångfald. Det som förenar våra studenter inom mänskliga rättigheter och teologi är den starka drivkraften. Drivkraften att bidra till en bättre värld. Drivkraft i form av en kallelse, en längtan, en förtvivlan över världens orättvisor eller i form av en tvingande känsla av hopp, av att det är möjligt. Såväl mänskliga rättigheter som teologiämnet erbjuder, båda på sitt sätt, rika begreppsapparater för att diskutera, analysera och fördjupa kunskapen om våra drivkrafter. Vi är inte rädda för att sätta drivkrafterna under lupp. I min teologiundervisning är jag därför inte rädd för att tala om Gud—Gud med stort G—på lektionstid. Jag tror, tvärt om, att det är viktigt att vi gör det, för jag tror inte att vår värld erbjuder rum som är fria från religiositet.

Men på precis samma gång vill jag hävda att den akademiska miljö som gör alla våra fördjupande samtal möjliga, är just den akademiska tankefigur som vi har kommit att kalla sekulär, eller till och med neutral, objektiv. Vi är idag medvetna om att denna tankefigur ofta inte är annat än just en sådan—en tankefigur—och en strävan. Men det faktum att den har tagit plats mitt ibland våra världsbilder gör det möjligt för oss att mötas. Inte så att vi på något enkelt sätt kan befinna oss helt och fullt inom det sekulära, det religiöst neutrala, det vetenskapligt objektiva. Att tro något sådant idag vore naivt, för att inte säga intellektuellt ohederligt. Men ett av de akademiska studiernas viktigaste bidrag handlar likväl om att introducera just denna tankefigur. Inte som den enda, utan som en av flera. För när den väl fått rum inom en människa gör den det möjligt för henne att möta dem som tänker annorlunda. Den gör det möjligt för henne att förstå dem som drivs av andra övertygelser och trosuppfattningar. Föreställningen om att vi i samtal, analys och fördjupning, kan mötas vid sidan av våra andliga övertygelser, gör samtalen, analyserna och fördjupningen möjliga.

Vissa dagar önskar jag att jag kunde bjuda in hela världen till klassrummet. Jag önskar att fler skulle få uppleva det jag, som lärare i teologi, får uppleva där: Hur studenter möter varandra så att deras övertygelser bryts mot dem som tänker radikalt annorlunda om tillvarons yttersta, och hur kunskapen just därför når nya höjder och nya djup. I klassrummet bryts reformerta kristnas övertygelser mot de lutherska kristnas, den ortodoxa liturgins mysterier möter andedopet, som i sin tur möter ateismens skepsis. Hur kommer det sig, har jag ofta undrat, att samtalen ändå alltid är så goda? Att vi når så långt i våra diskussioner? Att vi vågar öppna oss för varandra, för de andra, och för den teologiska kunskapen? En viktig förklaring, menar jag, är just den sekulära akademiska tankefiguren. På samma gång som vi får vara på högskolan med våra djupast liggande övertygelser, så har vi också erövrat en plats för tanke, samtal och analys, där våra övertygelser inte hotar varandra. En plats där vi kan säga ”Jaha, vad intressant, tänker du så? Vilka konsekvenser får det för hur du ser på världen? För hur vi borde vara mot varandra? Och hur tänker du då kring varför vi över huvud taget finns till?”

Och så är samtalen igång.

Facebook Dela på Facebook

Twitter Dela på Twitter


EHS-BLOGGEN
Här bloggar lärare vid EHS om allt möjligt som har med akademi, kyrka och samhälle att göra.