EHS-bloggen

April 15, 2019

En människorättsvetare bland teologerna

Linde Lindkvist, lektor i mänskliga rättigheter, reflekterar över värdet av att dela livsvärld med teologer och religionsvetare.
Bild på Linde Lindkvist

Hösten 2005 började jag läsa på universitetet i Lund. Under hela mitt första år läste jag religionsvetenskap. Det var sjuhelsikes lärorikt. Vi fick initierade introduktioner i ämnen som religionshistoria, religionspsykologi och bibelexegetik. Det hela blev inte sämre av att vi hade en fin klass. Flera av mina kursare från den tiden hör fortfarande till mina bästa vänner.

Likväl visste jag att jag inte skulle fortsätta. Jag var inte kallad till att bli präst eller religionsvetare. Istället hade jag ett växande intresse för internationell politik och folkrätt. Efter ett år hoppade jag därför på en nystartad utbildning i mänskliga rättigheter, en utbildning som på den tiden också var förlagd till Teologen.

Jag blev alltså kvar i samma gamla sjukhusbyggnad i det område av Lund som kallas Paradislyckan. Men jag klev in i en helt annan värld. Föreläsningarna om treenighetsläran och de filosofiska gudsbevisen förbyttes i diskussioner om folkmordens historia och internationell avtalsrätt.

Vid en kafferast stötte jag ihop med en av min gamla kursare som nu läste judaistik och hade siktet inställt på att bli gymnasielärare. Han hade betraktat min nya klass och menade sig ha en tydlig bild av skillnaderna mellan teologer och människorättsvetare: ”Ni på mänskliga rättigheter har dyrare kläder och parfymer. Men ni är också mycket mer pretentiösa”.

Jag kände mig träffad. I alla fall av det där om pretentioner. Jag förstod att han hade fångat något. Men jag visste inte riktigt vad.

En tid senare hörde jag ett samtal på radion om just pretentioner. En poäng var att pretentioner handlar om att ha naiva tankar om vad en enskild människa eller ett enskilt verk ska kunna åstadkomma. Tänk en författare som tror att dennes bok – om nu människor bara kunde ta sig tid att läsa! – skulle göra världen till en bättre plats.

I den meningen tror jag att min vän hade rätt. Många av oss människorättsvetare har fortfarande naiva tankar om internationella deklarationer och konventioner. Vi tänker ofta på de här texterna som recept på goda samhällen. Som om världen automatiskt skulle bli bättre om bara alla samhällsaktörer brydde sig om att läsa.

Redan under min grundutbildning slogs jag av teologerna var mer realistiska. Det levde med en medvetenhet om att texter är verktyg som kan brukas för en rad olika ändamål.

Jag tog personligen starkt intryck av Jesper Svartviks bok, Bibeltolknings bakgator, som kom 2006. Svartvik visade bland annat hur Bibeln använts som redskap för att sanktionera slaveriet under 1800-talet, och betonade vikten av en fördjupad medvetenhet om tolkningshistoriens sociala och politiska konsekvenser. Men jag minns också föreläsningar med K-G Hammar som kretsade kring mångfalden av möjliga läsningar av religiösa urkunder och det etiska ansvaret som den insikten medför.

Här tror jag att vi som läser mänskliga rättigheter fortfarande har mycket att lära.

Vi tänker lätt att våra urkunder – vare sig det är FN:s Allmänna förklaring från 1948 eller Barnkonventionen från 1989 (pdf) – är av ett annat slag. Att de inte går att missförstå eller missbruka.

Men den historievetenskapliga forskningen har på sistone visat hur flera av de här texterna har problematiska tillkomsthistorier. De senaste decennierna – med Irakkriget 2003 som det kanske tydligaste exemplet – har också visat att mänskliga rättigheter kan användas för att legitimera aggressiv krigsföring.

Idag är jag lektor i mänskliga rättigheter på EHS, en högskola som tills nyligen kallades för Teologiska högskolan. Ibland händer det att någon frågar: ”Vad gör DU där? Borde inte du höra hemma på någon juridisk eller statsvetenskaplig institution?”

Ibland svarar jag med en miniföreläsning om hur svenska universitet – och i synnerhet de juridiska institutionerna – länge hyst en ideologiskt grundad skepsis mot allt tal om mänskliga rättigheter.

Men numera ser jag också till att betona hur givande det är att få dela livsvärld med teologer. De är inte bara mer eleganta än vad min gamla kursare gjorde gällande. De hjälper också till att påminna om behovet av att undvika pretentioner, åtminstone förstått som den naiva tron att en samling texter på egen hand ska kunna förändra världen.

Internationella konventioner och deklarationer om mänskliga rättigheter har begränsade litterära kvaliteter. Men i övrigt är de inte helt olika Bibeln och andra religiösa urkunder. De är potentiellt kraftfulla verktyg. Men som verktyg kan de också användas på olika sätt.

 

Facebook Dela på Facebook

Twitter Dela på Twitter


April 13, 2018

Därför ska du läsa mänskliga rättigheter!

Studenter i programmet mänskliga rättigheter, THS

Under slutet av 90-talet och början av 00-talet menade många forskare i mitt fält att mänskliga rättigheter gav uttryck för något ”gränsöverskridande och gruppsammansvetsande i dagens globala och mångkulturella värld”. Mänskliga rättigheter beskrevs som värderingar som det stora flertalet av världens länder accepterat som bindande genom de internationella överenskommelser som slutits på området, värderingar som sades utgjorde tröskelvärden för civilisatorisk utveckling som alla anständiga samhällen måste sträva efter att uppfylla.

Idag är det politiska och ideologiska läget annorlunda. Flera ledande forskare hävdar nu att vi befinner oss i en tid då idéer om mänskliga rättigheter står lägre i kurs än på mycket länge.

Den här dystra bilden delas också av en del ledande människorättsorganisationer och FN-organ. I december förra året lät FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, Zeid Ra’ad al Hussein, meddela att han tänker lämna sin post. Som skäl angav han det allt mer spända och oförutsägbara internationella läget, inte minst efter valet av Donald J. Trump i november 2016: “After reflection, I have decided not to seek a second four-year term. To do so, in the current geopolitical context, might involve bending a knee in supplication; muting a statement of advocacy; lessening the independence and integrity of my voice—which is your voice.”

Just nu pågår ett livligt samtal bland människorättsforskare om hur vi ska hantera det här läget, ett samtal som kokat ner till frågan om huruvida mänskliga rättigheter som idé och som rättslig och politisk praktik har någon som helst framtid.

De mest cyniska rösterna här menar att mänskliga rättigheter – eller åtminstone det internationella systemet med konventioner, övervakningskommittéer och domstolar – har nått vägs ände. I sin omdiskuterade bok The Twilight of Human Rights Law framhåller Eric Posner hur det rådande internationella systemet är behäftat med flera allvarliga brister. Normerna är otydliga och de flesta av övervakningsorganen arbetar med bristfälliga kunskaper om de länder de är satta att granska. Posner lyfter också fram forskning som indikerar att systemet inte haft någon positiv effekt på den faktiska efterlevnaden av mänskliga rättigheter, åtminstone inte sedan början av 90-talet. Även om han inte uttryckligen säger det, tycks han mena att vi vår uppgift nu bör vara påskynda undergången. Vi bör helt enkelt låta det internationella systemet kollapsa, och samtidigt överge arbetet för mänskliga rättigheter till förmån för andra internationella projekt (Posners förslag är internationell biståndspolitik).

Men det är långt ifrån alla som delar Posners glåmiga verklighetsbeskrivning. I hennes senaste bok, Evidence for Hope, förlitar sig den amerikanske statsvetaren Kathryn Sikkink på en rad olika kvantitativa analyser för att visa att internationella konventioner om mänskliga rättigheter fortfarande kan ha praktisk betydelse. Inte minst påpekar hon att till synes negativa trender exempelvis vad gäller förekomsten av tortyr och sexuellt våld till stor del har att göra med en större medvetenhet om mänskliga rättigheter, vilket helt enkelt leder till att fler fall rapporteras. Hon förutspår att arbetet för mänskliga rättigheter även fortsättningsvis kommer att präglas av politisk kamp och vara full av bakslag. Men hon ställer sig oförstående till argumentet om att ett kargare politiskt klimat och det internationella systemets ständiga tillkortakommanden skulle göra normerna mindre relevanta.

En tredje grupp forskare håller med Sikkink om att de internationella konventionerna om mänskliga rättigheter fortfarande har praktisk relevans, men menar samtidigt att mänskliga rättigheter som ideologiskt projekt inte förmår att hantera vår tids verkligt stora utmaningar. Samuel Moyn skriver i sin nyutkomna bok, Not Enough, att de senaste decenniernas arbete för mänskliga rättigheter troligtvis gjort vår värld mer human, men påpekar samtidigt att detta har skett parallellt med en skenande ekonomisk ojämlikhet och en accelererad global uppvärmning. Till skillnad från Posner vill inte Moyn att vi ska sluta arbeta för mänskliga rättigheter. Men han vill få oss att inse att det arbetet har vissa inneboende begränsningar. Enligt Moyn kan mänskliga rättigheter enbart utgöra en mycket liten del av den typ av emancipatoriskt politiskt projekt som vår tids utmaningar kräver.

Som jag ser det lider hela den här debatten av en ganska påtaglig förvirring. Anledningen till att människorättsforskare så sällan håller med varandra är att de talar om helt olika saker.

Posner intresserar sig främst för det internationella systemets utformning och direkta påverkan på stater. Sikkink är istället upptagen med hur olika aktörer använder sig av internationella normer för att göra konkreta anspråk i rättsliga instanser eller trycka på för politisk förändring. Moyn är istället upptagen med frågan om hur mänskliga rättigheter historiskt sett samspelat med eller ersatt andra ideologiska projekt, så som nyliberalism och demokratisk socialism.

De olika lägesbeskrivningarna och framtidsprognoserna bygger alltså på helt olika förståelser av vad mänskliga rättigheter är för någonting.

Personligen är jag mest intresserad av mänskliga rättigheter som moraliskt och politiskt begrepp, eller som verktyg för att synliggöra olika former av sociala, ekonomiska och politiska orättvisor, och för att beskriva en värld som vi ännu inte lever i. I min egen idéhistoriska forskning om mänskliga rättigheter och barns rättigheter slås jag ständigt av hur det här begreppet getts olika innebörd av olika aktörer vid olika tidpunkter. Det är helt enkelt ett begrepp som visat sig rymma en enorm potential för att uttrycka grundläggande värden, och för att formulera slagkraftiga visioner om mer jämlika och humana samhällen.

Poängen är att arbetet med att definiera vad vi menar med mänskliga rättigheter och vad det innebär att arbeta för deras förverkligande aldrig kan avstanna.Det är bland annat därför som vi behöver fler riktigt skarpa människorättsvetare. Kanske är du en av dem?

Läs mer om våra utbildningar här. 

Facebook Dela på Facebook

Twitter Dela på Twitter


November 24, 2017

Sverige och FN-deklarationen om mänskliga rättigheter – några ögonblicksbilder

Den 10 december 1948 antog FN:s generalförsamling den Allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter. Deklarationen har sedan dess utvecklats till en av vår tids mest betydelsefulla politiska texter. Men hur ställde sig Sverige till idén om en internationell rättighetsförklaring? Och hur bidrog vi till förhandlingarna? Jag bidrar här med några ögonblicksbilder från Utrikesdepartementets arkiv.
The universal declaration of human rights

Den 10 december 1948 antog FN:s generalförsamling den Allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter (The Universal Declaration of Human Rights). Deklarationen har sedan dess utvecklats till en av vår tids mest betydelsefulla politiska texter. Efter Bibeln är  det det dokument i världshistorien som översatts till flest antal språk (ca 370 st), och fungerar idag som normativ grund för en rad internationella, nationella och icke-statliga organisationer som arbetar för att främja mänskliga rättigheter.

Det finns många hyllmeter skrivna om deklarationen och dess tillkomsthistoria. Även svenska forskare har gjort betydelsefulla insatser för att öka vår förståelse av de politiska intresse och ideologiska strömningar som låg bakom textens tillblivelse. Här kan  bland annat nämnas Hans-Ingvar Roths nyutkomna bok om den kinesiske FN-delegaten Peng Chun Chang och Rebecca Adamis pågående arbete om dialogen mellan västerländska och icke-västerländska kvinnliga delegater i samband med förhandlingarna. I min egen forskning har jag främst intresserat mig för de ideologiska striderna bakom deklarationens artikel om religionsfrihet.

Men hittills har svenska forskare på området inte visat något större intresse för Sveriges roll i arbetet med FN-deklarationen. Vi vet nästan ingenting om hur den svenska regeringen ställde sig till idén om en internationell rättighetsförklaring, eller vilka rättighetsfrågor som man ansåg vara särskilt centrala vid den här tiden.

I ett kort blogginlägg finns det naturligtvis inte utrymme för någon djupgående analys av FN:s ”ymniga diskussioner i rättighetsfrågan” (som en UD-tjänsteman uttryckte saken 1948) eller hur Sverige ställde sig i alla de frågor som uppkom längs vägen. Men med hjälp av UD:s arkiv går det åtminstone att ge några ögonblicksbilder som kanske kan säga oss någonting om hur den svenska regeringen såg på de första försöken att skapa ett internationellt regelverk för mänskliga rättigheter.

Det är viktigt att komma ihåg att Sverige vid den här tiden inte var med i FN:s kommission för mänskliga rättigheter och spelade därför inte heller någon betydelsefull roll i utarbetandet av de första deklarationsutkasten. Det var först under våren 1948, när förhandlingarna pågått i över ett år, som Sverige fick möjlighet att kommentera kommissionens förslag.

Justitiedepartementet som stod för det officiella yttrandet anmärkte att ”den nuvarande svenska lagen icke synes helt överensstämma med förslaget till rättighetsförklaring”. Det handlade framförallt om utlänningars begränsade rätt att förvärva fast egendom i Sverige och grundlagskravet om att statsråd måste tillhöra den svenska statskyrkan, men också om kvinnors rätt till lika lön för lika arbete som ”ännu inte trängt igenom på alla arbetsområden i Sverige”.

Trots det tolkade man på regeringskansliet deklarationen som en bekräftelse på svenska förhållanden. Sverige framställdes som ett land där idéer om mänskliga rättigheter redan hade starkt fotfäste: ”De principer som kommit till uttryck i den föreslagna internationella rättighetsförklaringen äro i allmänhet sådana som antingen äro uttryckligen inskrivna i Sveriges författning eller ändock redan sedan länge ligga till grund för den svenska lagstiftningen.” Därför ansåg regeringen att det måste ”hälsas med tillfredsställelse om dessa principer nu skulle upplyftas till ett internationellt plan och infogas i en ny mellanfolklig rättsordning.”

Hösten 1948 möttes FN:s generalförsamling i Paris, bland annat för att färdigställa den nya människorättsdeklarationen. Diskussionerna var bitvis kyliga (detta var mitt under Berlinblockaden och inledningen till det Kalla kriget) och flera stora och små ändringsförslag var uppe för diskussion.

Sverige spelade nu en aktiv roll i förhandlingarna genom FN-delegaten Ulla Lindström (sedermera statsråd i Tage Elanders regering 1954-1966). Dels arbetade Lindström för att, i linje med regeringens officiella yttrande, föra in vissa förbehåll i artiklarna om egendomsrätt och religionsfrihet. Men hon lade också fram ett par mer konstruktiva ändringsförslag. Det mest intressanta var en text om strejkrätten, en text som deklarerade att ”Var och en har rätt att sluta arbeta, när han finner det omöjligt att arbeta på gällande ekonomiska villkor eller på de villkor som erbjudas honom”. Det här förslaget ogillades av bland annat Danmark, Frankrike och Storbritannien och Lindström valde till sist att släppa det helt och hållet. Sveriges lilla bidrag till deklarationstexten blev istället en skrivelse i Artikel 21 om rätten till politiskt deltagande, en skrivelse som preciserade att folkets vilja i första hand skall uttryckas genom fria och allmänna val. 

Sverige gav till sist sitt stöd till deklarationen som antogs under pompa och ståt den där decemberdagen i Paris 1948. Men från den svenska regeringen sida fanns det inget särskilt intresse att arbeta för att göra texten känd i Sverige.

I början av 1949 uppmanade FN-sekretariatet UD att ombesörja en svensk översättning av deklarationen. Den svenska FN-ambassadören Sven Grafström skrev till Stockholm att han fann ”hela saken hjärtligen onödig” och tyckte att man skulle låta FN göra arbetet på egen hand.

FN:s informationskontor i Köpenhamn gjorde också en första, inofficiell och idag helt okänd översättning. Kontorets vicedirektör Birger Stolpe (bror till författaren Sven Stolpe) uppvaktade samtidigt UD och underströk vikten av att få till stånd en officiell svensk översättning. Till sist gav UD efter och uppdrog det Svenska Bokförlaget (Norstedt & Bonnier) att färdigställa en auktoritativ svensk version. Och så vitt jag kan se är det en lätt modifierad version av den översättning som vi lever med än i dag.

Egentligen borde inte Sveriges något ambivalenta hållning komma som någon överraskning. På den europeiska kontinenten präglades den tidiga efterkrigstiden av en renässans för kristen naturrätt, inklusive idéer om människors naturliga rättigheter. Men som historikern Johan Östling visat var Sverige vid den här tiden en ogästvänlig miljö för sådana tankar, inte minst på grund av rättsrealismens starka ställning bland svenska jurister.

Den här oviljan att befatta sig med frågor om mänskliga rättigheter kom gradvis att ebba ut. Men på en punkt var hållningen 1948 typisk för det offentliga Sveriges relation till mänskliga rättigheter under andra halvan av 1900-talet. Mänskliga rättigheter sågs som idéer som redan var etablerade i svensk rätt och i det svenska samhället. Man framställde Sverige som en avsändare eller exportör för idéer om mänskliga rättigheter, men inte som en mottagare. 

 

Facebook Dela på Facebook

Twitter Dela på Twitter


EHS-BLOGGEN
Här bloggar lärare vid EHS om allt möjligt som har med akademi, kyrka och samhälle att göra.