EHS-bloggen

Mars 16, 2018

Religion och vetenskap - ett modernt dilemma

Bloggbild 11 mars 2018

Den australiensiske vetenskapshistorikern Peter Harrisons bok The Territories of Science and Religion är en uppgörelse med en seglivad aspekt av den moderna framstegsberättelsen. Det gäller idén om att historien präglats av en konflikt mellan vetenskap och religion, tills dess att vetenskapen ersatte religionen i det sekulära väst.

Det grundläggande skälet till att det inte går att tala om en historisk konflikt mellan vetenskap och religion är att begreppen inte existerade med den betydelse de har idag före moderniteten. Att påstå att de låg i luven på varandra vore därför som att säga att USA och Mexiko krigade på 1400-talet: det kan de inte ha gjort eftersom länderna inte fanns då. 

Idag uppfattas religion och vetenskap som två olika kunskapsfält. En religion består av läror sprungna ur heliga skrifter och traditioner, medan vetenskap är ackumulerad kunskap insamlad genom vetenskaplig metod. De anses komma i konflikt med varandra dels på grund av de olika metoder de använder sig av – ingen har lyckats verifiera Guds existens i ett laboratorium – dels för att kunskapsbitarna i de två fälten ibland uppfattas kollidera (evolution och skapelsetro är kanske det mest kända exemplet).

Men i äldre tid fanns inga problem att förena vetenskap och religion, eftersom de uppfattades som dygder snarare än kunskapsfält. Religio var en inre hållning – den bästa svenska översättningen är kanske ’fromhet’ – medan scientia var en intellektuell dygd. Den som tillägnat sig scientia hade förmågan att dra logiska slutsatser ur generella premisser – tänk på munken William av Baskerville i Umberto Ecos bok Rosens namn.

Dessutom fanns ett fält som var en slags brygga mellan det som idag kallas religion och naturvetenskap, nämligen grekiskans physis – naturfilosofi. Detta var en filosofisk reflektion över naturen och kosmos, vars grundläggande fråga var den som all grekisk filosofi djupast sett handlade om: vad är ett gott liv? Idag är filosofi ofta epistemologi – diskussioner kring vad som kan räknas som rimliga argument och slutsatser. Men under antiken var filosofin, som Pierre Hadot formulerat det, ett sätt att leva. Stoikerna hade sin livsfilosofi, epikuréerna sin, och kristendomen skulle så småningom presentera sin.

Vad filosoferna sökte i naturen var därför inte bara mekaniska orsakssamband, utan bortom detta den moraliska ordning som man menade genomsyrade kosmos. Denna moraliska ordning skulle människan sedan imitera. Studiet av naturen hade alltså etiska och filosofiska implikationer, och goda livet förstods som ett liv som var både sant och naturligt.  

Denna dimension försvinner ur det moderna vetenskapsbegreppet. Naturen är inte mystik utan mekaniserad, och utveckling står nu inte längre för tillväxt i dygd, utan för den materiella förbättringen av samhället.

Den moderna vetenskapen har varit oerhört framgångsrik när det gäller att producera resultat och öka vår kunskap – men står den verkligen i konflikt med religion? I samband med den vetenskapliga revolutionen på 1600- och 1700-talet gjorde utövarna allt för att knyta den till religionen. Experiment och metodiska studier av naturen var bra, sa man, för de uppenbarade Skaparens genialitet. Carl von Linné tyckte sig se Gud på ryggen under sina vandringar i skogen, och Isaac Newton fuskade i kabbala. Det var först i slutet på 1800-talet, långt efter att grunderna för modern vetenskap lagts, som idén att vetenskapen var en strikt agnostisk, ja till och med ateistisk, verksamhet lanserades.

Det Harrison visar är att kategorierna vetenskap och religion har formats av historiska omständigheter, och att de under de senaste århundrandet fått ideologiska övertoner. Men det finns ingen nödvändig, naturgiven konflikt mellan vetenskap och religion. För de gamla grekerna, liksom för Carl von Linné, gick det utmärkt att vara både from och logisk.  

Facebook Dela på Facebook

Twitter Dela på Twitter


September 22, 2017

Teologi och humanioras kris: Om fakultetsbubblor och Guds återkomst till universitetet

Bild Katedralen Duke University

Mycket av det som händer på andra sidan Atlanten tar sig så småningom till Sverige. Där borta finns sedan ett antal år en stor diskussion om humanioras kris – och samma fråga debatteras även i Sverige, ja det skrivs till och med böcker i ämnet. (Flera böcker.)

I dessa debatter konstateras det att få lyssnar på akademiker, och ännu färre läser vad de skriver. Relevansen ifrågasätts (”hur bidrar humaniora egentligen till BNP-utvecklingen?”), medlen skärs ner och forskarna sluter sig allt mer i sina bubblor. De skriver texter som bara de själva och de närmsta sörjande bryr sig om, eller ens kan förstå. De lärde må tvista om vad som är höna respektive ägg i denna nedåtgående spiral – men att det här finns problem är de flesta överens om.  

En liknande diskussion, som ännu inte med samma kraft tagit sig över havet, är den diskussion som finns i USA kring teologins plats i kyrka, samhälle och akademi. Givetvis har vi också här diskussionen om vilken slags teologisk utbildning som bäst gynnar kyrkan. Det är ett samtal som brukar dyka upp lagom tills att det är dags att ansöka till universitet och högskolor, initierad av någon som tycker att de flesta är skräp (”liberala”), utom den man själv är aktiv vid.

Det brukar heta att allt är större i USA. Det gäller också diskussionen kring teologi. Vi ska komma tillbaka till det.

Sedan ett par decennier finns i såväl Sverige som USA en grundläggande diskussion kring teologi som akademisk disciplin, ibland karakteriseras det som en diskussion mellan teologi och religionsvetenskap. Frågan kan formuleras ungefär så här: Är teologi ett studium av kyrkans tro, eller är det ett studium som utgår från kyrkans tro?

I det första fallet – ”studium av” – får teologin sin identitet av det studieobjekt man lägger under lupp, men man har inte själv någon given relation till detta objekt. Historiker studerar det förflutna, litteraturvetare läser böcker – och teologer undersöker kyrkan: hennes liv, lära och heliga skrift. Denna form av teologi är i huvudsak deskriptiv, det vill säga beskrivande, och borde kanske egentligen kallas för religionsvetenskap.

Även i den andra formen av teologi– ”studium som utgår från kyrkans tro” – kan kyrkan vara det objekt man undersöker. Men dessutom finns någon form av koppling till den kristna tron också i själva utgångspunkten. I frågorna man ställer, metoden man använder, eller i de filosofiska perspektiv man tar med sig in i arbetet. Det här kan vara subtilt, det ser lite olika ut i olika discipliner, och ibland ligger det en bit under ytan, men studiet utgår på något sätt från uppenbarelsen. Kyrkans tro är, för att använda akademiskt vokabulär, den grundläggande teorin – man kan jämföra med feministiska forskar som arbetar utifrån feministisk teoribildning (vilket för övrigt inte utesluter att teologi i denna mening också kan bedrivas ur ett feministiskt perspektiv). 

För egen del, som historiker, har jag aldrig sett det som min uppgift att validera mirakler eller på andra sätt försöka identifiera Guds hand i olika historiska händelser. Men jag betraktar historien, och särskilt kyrkans liv, som en plats där Gud verkar. Därför kan det kyrkohistoriska studiet ge kunskap om hur den kristna tron fungerar (eller ibland havererar…) i praktiken. Kunskapen om hur tron gestaltas och vilka konsekvenser den får (martyrium, splittring, babylonsk fångenskap, helighet, osv.) är en kunskap om uppenbarelsen. Därmed relaterar kyrkohistorien till det som är teologins grundläggande frågor: Vem är Gud, hur verkar Gud i världen och hur ska vi människor gensvara på det? Men den gör det utan att behöva ge avkall på andra akademiska dygder, eller för den delen det mänskliga (men gudagivna!) förnuftet.

Det handlar alltså om vetenskapens varför. Detta varför är snarare en fråga än en agenda, och även om det inte är det vanligaste varför:et i den svenska universitetsvärlden, så borde det vara okontroversiellt. Alla som är något bekanta med forskningens hantverk vet nämligen att det bara är möjligt att ägna sig åt detta om man drivs av något. Man måste ha en riktning, ett mål och ett varför.

Detta för oss tillbaka till frågan om humanioras kris, och diskussionerna i USA kring teologi och akademi. I denna debatt har flera inflytelserika tänkare hävdat att humanioras kris är knuten till teologins plats – eller snarare förlorade plats – på universitetet. Förlusten av teologin som integrerande centrum har orsakat den accelererande fragmentisering, vilken i sin tur lett till att varje disciplin idag är så specialiserad att experter i olika fält knappt kan förstå varandra. Forskningen bedrivs isolerat i vad vi skulle kunna kalla för ”fakultetsbubblor”. Filosofen Wendell Berry konstaterar att etnologer, litteraturvetare, historiker och teologer numera talar olika språk:

[T]he various disciplines have ceased to speak to each other; they have become too specialized, and this over-specialization, this separation, of the disciplines has been enabled and enforced by the specialization of their languages. As a result, the modern university has grown, not according to any unifying principle, like an expanding universe, but according to the principle of miscellaneous accretion, like a furniture storage business. (s. 76)

Berry menar alltså att utan en gemensam, sammanhållande princip kollapsar universitetet till olika, icke-kommunicerande fält. Här är det värt att påminna sig om att teologin historiskt – det vill säga fram till introduktionen av det moderna, tyska vetenskapsuniversitet som vi har idag – har utgjort det västerländska universitetets mål och varför. Teologin var kunskapens integrerande centrum. I de medeltida universiteten läste man sig igenom samtliga fakulteter för att slutligen nå teologin, ”vetenskapernas drottning” som hon kallades. 

Filosofen Alasdair MacIntyre delar Berrys uppfattning om universitetens fragmentisering. I boken God, Philosophy, Universities skriver han

In contemporary American universities each academic discipline is treated as autonomous and self-defining […] In order to excel in any one particular discipline, one need in general know little or nothing about any of the others.

Orsaken till kollapsen är, menar MacIntyre, frånvaron av ett hållfast centrum. För att hålla samman en spretig mångfald behövs någon form av integrerande centrum; någonting som är svaret på frågan: ”Varför? Vad är meningen med alltihopa?” Det är denna fråga som universitetet i väst inte längre kan svara på. (Och: man kan fråga sig om detta inte är ett symptom för kulturen som helhet? Vem bär idag på några sociala visioner – det vill säga, en vision som går utöver det privata livet – kring vad som är mening och riktning för oss som samhälle och kultur?) I kontrast till denna riktningslöshet filosoferar MacIntyre kring alternativet – ett universitet med Gud, och teologin, som integrerande centrum:

What would it be for a university not to be Godless in this way? Its curriculum would have to presuppose an underlying unity to the universe and therefore an underlying unity to the enquiries of each discipline into the various aspects of the natural and the social. Over and above the questions posed in each of these distinct disciplinary enquiries – the questions of the physicist or the biologist or the historian or the economist – there would be questions about what bearing each of them has on the others and how each contributes to an overall understanding of the nature of things. Theology would be taught both for its own sake and as a key to that overall understanding

 

Facebook Dela på Facebook

Twitter Dela på Twitter


EHS-BLOGGEN
Här bloggar lärare vid EHS om allt möjligt som har med akademi, kyrka och samhälle att göra.