EHS-bloggen

Mars 23, 2018

Kyrkor, kyrkor, kyrkor...

Jag bor på Södermalm i Stockholm. När jag strosar omkring där jag bor så stannar jag ofta till vid olika kyrkor, och för den delen andra religiösa byggnader som synagogor och moskeer. Fast som kristen är det kyrkornas utformning och deras kyrkogårdar som jag dras till och jag funderar över deras arkitektur, hur de utformats och hur man kan ha tänkt när de utformats. Varför ser de så konstiga ut, varför ser kyrkor alltid ut som underliga, höga och spetsiga hus? Varför har man ansträngt sig för att kyrkor inte ska kunna misstas för att bli tagna för bostadshus?

Min misstanke är att utformningen av en kyrka är tänkt att ge uttryck för vad som sker inne i kyrkan. Där sker något som inte sker någon annan stans, underliga riter och samlingar, särskilda sånger sjungs och predikningar predikas som inte sker i andra byggnader, särskilda samlingar som högmässor äger rum där och ingen annan stans. Det särskilda, det unika har man nog velat signalera genom utformningen av själva byggnaden, så att den genom sin arkitektur talar till mig som ser den ska ana mig till vad som sker där. Och kanske ska jag då också ana mig till vad som denna verksamhet, detta tråkiga ord, kan förmedla i form av en bortomvärldslig upplevelse. Kyrkans torn och tinnar sträcker sig högt mot skyn, som symboler för de böner som hörs i kyrkan och som uttalas mot den gud som liksom vill bli nådd.

Högalidskyrkan

Högalidskyrkan skrämmer mig faktiskt, så stor och storslagen som den reser sig på sin höjd på Södermalms västra del. En kyrka i nationalromantisk anda. Med inte ett torn utan två, likt Uppsala domkyrka i sin mäktiga utformning. Den får mig att känna mig utsatt för en makt från kyrkans värld, och det är inte direkt behagligt. Och när jag kommer in är det inte mycket bättre, gestalterna får mig att känna mer av denna makt som i förening med kyrkans budskap verkar ge ett budskap som jag inte känner mig bekväm med.

Maria Magdalena kyrka

Annat är det med min egen församlingskyrka, Maria Magdalena kyrka, nyrenoverad och vacker, mitt bland husen på Söder, inte högt över sin omgivning utan som en del av oss som bor där. Och en vacker kyrka också i sin insida. Den förmedlar en försynt skönhet och ett tilltal som jag gärna stannar upp inför på en bänk på sin kyrkogård och reflekterar vid kända och okända gravar.

 Katarina kyrka

Katarina kyrka med sitt brusande liv är en annan kyrka som jag gärna besöker, och som vittnar om ett liv som få kyrkor lyckas med att erbjuda. Där känner jag mig hemma liksom i Allhelgonakyrkan en bit därifrån, som en träkyrka hämtad från landsbygden och uppförd mitt på Söder.

Alla dessa kyrkor, och det finns fler av olika sorter från olika traditioner, blir för oss konkreta uttryck som vi verkar behöva för att kunna gestalta vår tro. För vår tro handlar om något osynligt, något vi hoppas på i all sin försagdhet. Det blir konkret för oss i dessa mäktiga byggnader, och vi kan få för oss att det också är något mäktigt. Så jag reflekterar över dessa väldiga byggnader, som sträcker sig mot himlen med sin höga torn, och jag tänker att de nog rör vid mig, trots allt, och gärna får fortsätta att göra så, trots att det bara är byggnader av sten och trä.

Facebook Dela på Facebook

Twitter Dela på Twitter


September 29, 2017

Filmens värld och teologi

Filmen är en berättelse, och som varje berättelse så har den en inneboende kraft, en makt över oss, om vi låter oss dras med in i berättelsens värld, och dela dess villkor. Inte som en fysisk värld, och just därför utan den fysiska världens begränsningar, bara de som vår fantasi tillåter oss. Det är just här som bibelns berättelser verkar ha förlorat sin förmåga att engagera oss, eftersom vi inte längre låter dem fungera som berättelser. I stället sammanfattar vi, lägger till rätta, och när fantasin inte får något att arbeta med kan den inte heller föda vårt intresse. Kanske var söndagsskolans flanellograf inte så dum, ändå?
Filmens värld och teologi

Kan film vara konst?
Är inte film en del av populärkulturen, åtminstone de filmer som ses av det stora flertalet biobesökare? Kan film vara något annat än populärkultur, ett tydligt uttryck för kapitalismens mekanism att få oss att konsumera oss trötta och bygga behov som inte är genuina, för att sedan försöka tillfredsställa dem?

"filmer och radio behöver inte längre låtsas vara konst. Sanningen är att de enbart är affärer som blir en ideologi för att rättfärdiggöra det skräp de medvetet producerar." Adorno

Hade Adorno rätt? Vad är det som gör att filmen, trots kommersialism kan vara ett uttryck för konst, och bärare av ett budskap? Filmen är en hybrid, liksom andra kreativa uppförande konstarter. Konst kan inte förkastas bara för att den är kommersiell, ett alltför vanligt sätt att hantera konst i vår europeiska kontext. Ju fler som ser en film desto värre, åtminstone om den är svensk. Men samtidigt är inte alla filmer lika konstnärliga (understatement), men det är svårt att sätta fingret på hur kriteriet ska se ut, och då menar jag inte tekniskt vad som karaktäriserar en bra film, utan vad som gör en film till ett konstnärligt uttryck och vad som gör att den inte är det.

Att komma till ett konstverk, film eller ej, med sanningen i handen är att förstöra dess förmåga att tala fritt och kraftfullt.

Apologetik är den lägsta formen av teologi. Det är sant att åskådare ser utifrån sina förutsättningar. Men bara de med förutsättningar som ger dem möjlighet att pröva andra tankar, se en film utifrån dess egna föreställningar, bara de kan verkligen var kritiska och vara så i frihet och kreativitet och med fantasi.

Är inte film och teologi lite överdrivet?
Är det inte en ursäkt att inte hämta teologi från de svåra och motsträviga bibeltexterna? Frestande att skriva vår egen teologi, men är teologi att allegorisera? Kompetensen, färdigheten, är att se reflektionen kring livet i allt omkring oss, till och med film! Och är inte konsten just det som vi människor tar till för att skapa ordning i en annars kaotisk värld? När konsten blir en kamera, som återger vårt kaos, är det då konst? Är inte konsten just det som tar oss bortom det fragmentariska, bristfälliga och svårtolkade liv vi kan se och lever mitt uppe i? Som i denna fantasifulla kreativitet som föreställer sig det vackra, entydiga och eftertraktade som vi inte ser? Är inte konsten till just för att vi inte kan leva utan den, utan att samtidigt ge upp vår nyfikenhet på det som ligger bortom vår horisont, vår fattningsförmåga, “att kunna se runt hörnet”? Där kan filmen vara ett sätt, när den är just konst i min bemärkelse, men inte när den är en avbild, en spegling endast av oss själva.

“Konst återskapar erfarenhet och väcker den till liv.” Kierkegaard

 Detta är avgörande, och vad som avgör om vi kan tillgodogöra oss film, litteratur eller annat konstnärligt uttryck. Att för ett ögonblick lämna sin egen ståndpunkt, sina förutsättningar och låta allt vara möjligt genom att utgå från en annan berättelse, ett annat sätt att se. Det blir för stunden, fär särskilt länge klarar vi inte av att låtsas se på ett annorlunda sätt. Det ställer också stora krav på oss, att för stunden inte vara så intresserad av vad vi tycker och föredrar, utan mer fascinerad av den berättelse vi dras in i. Risken är annars att det blir "more of the same", vi har en åsikt, en favoritgenre, och vi kategoriserar allt vi möter utifrån våra redan fixerade föreställningar, och låter oss inte någon gång utmanas av något nytt, eftersom vi sätter oss själva och våra värderingar i första rummet. Det blir aldrig en meningsfull analys.

Livets förnekelse eller omöjlighet kan öppna upp förståelsen av dess motsats, dess möjligheter och vad det innebär att bejaka livet. Genom det fysiska kan också öppnas för oss det transcendenta så att vi anar det som inte hör till denna världen, vi kan förstå vem Gud är, att Gud talar och vad Gud gör och varför. Filmer, liksom livet i sig självt, är först upplevda, sedan reflekterade kring. De rör först vid våra sinnen och känslor, sedan vårt tänkande. Just därför är det så destruktivt om vi inte lyckas komma till filmen med öppna sinnen och riskera att bli besvikna. Annars är risken att vi stänger våra känslor på grund av att vi redan har låst våra föreställningar av vad som är god film, och det blir enbart reflekterande på distans och utan interaktion.

Teologi är i grunden att låta vår berättelse möta Guds berättelse. Det är ett lika ödesdigert misstag att osynliggöra vår berättelse som att förneka Guds berättelse, båda behövs för att en förståelse ska äga rum, en identifikation ska ske.

Sanningen är att det inte finns något som heter information. Allt är påverkan, eller försök till påverkan. Vi kan välja att inte se det så utan som opersonlig, kall och saklig information, men då bedrar vi oss.

Frågan är inte om en film talar till oss om godhet, kärlek, barmhärtighet. Frågan är om den får oss att vara goda, kärleksfulla, barmhärtiga (eller åtminstone vilja vara det, för stunden). Detta är avgörande, och vad som avgör om vi kan tillgodogöra oss film, litteratur eller annat konstnärligt uttryck. Att för ett ögonblick lämna sin egen ståndpunkt, sina förutsättningar och låta allt vara möjligt genom att utgå från en annan berättelse, ett annat sätt att se. Det blir för stunden, för särskilt länge klarar vi inte av att låtsas se på ett annorlunda sätt. Det ställer också stora krav på oss, att för stunden inte vara så intresserad av vad vi tycker och föredrar, utan mer fascinerad av den berättelse vi dras in i. Risken är annars att det blir "more of the same", vi har en åsikt, en favoritgenre, och vi kategoriserar allt vi möter utifrån våra redan fixerade föreställningar, och låter oss inte någon gång utmanas av något nytt, eftersom vi sätter oss själva och våra värderingar i första rummet. Det blir aldrig en meningsfull analys.

Att i det genuint mänskliga se det som också transcenderar det mänskliga, blir det som enbart drömmen eller visionen gör möjligt, att övervinna svårigheter och svagheter. Genom det fysiska kan också öppnas för oss det transcendenta så att vi anar det som inte hör till denna världen, vi kan förstå vem Gud är, att han talar och vad Gud gör och varför.

Filmer, liksom livet i sig självt, är först upplevda, sedan reflekterade kring. De rör först vid våra sinnen och känslor, sedan vårt tänkande. Just därför är det så destruktivt om vi inte lyckas komma till filmen med öppna sinnen, förväntan, och riskera att bli besvikna. Annars är risken att vi stänger våra känslor på grund av att vi redan har låst våra föreställningar av vad som är god film, och det blir enbart reflekterande på distans och utan interaktion.

Facebook Dela på Facebook

Twitter Dela på Twitter


EHS-BLOGGEN
Här bloggar lärare vid EHS om allt möjligt som har med akademi, kyrka och samhälle att göra.