EHS-bloggen

Oktober 11, 2019

Vad har hänt efter me-too? - blogg från en undervisningsvardag

Jag har en kurs om kropp, kön, makt just nu. Den togs fram efter me-too, det upprop mot sexuella övergrepp som spreds över hela världen. Under kursens gång har vi varvat reflektion kring olika situationer, problem, utmaningar med teologisk kritik och konstruktion.
Bloggbild. Flicka som sitter på en klippa och tittar ut mot vattnet.

Vi har studerat befrielseteologer, feministiska teologer, queer-teologer, ekofeministiska teologer och postkoloniala teologer. Det som är genomgående för dessa är det kritiska och konstruktiva perspektivet. Ofta formuleras teologin ur faktiska situationer. Det kan vara hunger och fattigdom, erfarenheter av förtryck och osynliggörande, den ekologiska krisen, de globala orättvisorna osv. Ett gemensamt motiv är viljan att förändra och arbeta för helande, befrielse och helhet. Under kursen har vi diskuterat makt, kön, nåd, gudsbild etc.

Vi har även diskuterat faktiska situationer och händelser. Vid ett av våra seminarier var just ”me-too” i fokus. Studenterna hade fått läsa ”Gud sade `Varde ljus´, men det vart inte så ljust” (Svensk kyrkotidning 10/2018) av Anne Sörman, präst och doktorand och en av initiativtagarna till de kyrkliga uppropen. I artikeln ställer Sörman frågan vad som skett i Svenska kyrkan efter #metoo. Hon analyserar och sammanfattar teologiska perspektiv såväl som faktiska praktiska situationer. Vilka rum har visat sig vara farliga? Sakristian, källaren, kopieringsrummet, orgelläktaren, chefens kontor är sådana. Vilka situationer har visat sig farliga? Att befinna sig utomhus eller i utsatta situationer såsom på en stege, att sitta ensam i en bil med någon, att gå i själavård eller ge själavård, att fira gudstjänst [sic!] är sådana. Hon sammanfattar innehållet i vittnesbörden och konstaterar mängden av dem, likaså maktlösheten och vanmakten hos de drabbade, de som förlorat tron, som aldrig mer går i kyrkan, även tystnadskulturen som rått och råder kring övergreppen.  

Sörman refererar till femton berättelser som visar på särskilt grav gränslöshet och upprepade sexuella övergrepp, i kombination med ett nedtystande av det som skett, på flera olika nivåer. Hon menar att det tycks som att ju allvarligare ett brott varit, desto starkare har tystnadskravet varit. Så problematiserar hon kravet på att förlåta och det faktum att skuld, skam, förlåtelse och försoning ofta hamnar i första rummet i kyrkan då det talas teologi i relation till sexuella kränkningar. Kravet att den utsatta ska förlåta eller försonas, snarare än att förövaren ska ställas inför rätta. Förlåtelse utan rättvisa alltså. I diskussion av övergrepp vid gudstjänstsituationer pekar hon på vad exempelvis feministiska teologer lyft fram, nämligen att våld kan förstärkas och även legitimeras när det sammanblandas med helighet. Sörman beskriver särskilt svåra konsekvenser för offren vid övergrepp i själavårdssituationer.

Jag bad studenterna reflektera. Samtalet blev intensivt, lågmält och närvarande. De lyfte fram ämbetssynen som en svårighet i kyrkan, att den upphöjda statusen gör det i princip omöjligt att komma åt övergrepp. De framhöll svårigheten i att sammanhanget skyddar förövaren och att det är lättare att vara förövare än offer i kyrkan, då det finns en större vana i kyrkan att ta om hand syndaren. De pekade på mörkertalet som är stort och att sexualitet fortfarande inte benämns i kyrkan, att kunskapen om sexualitet är för låg. Vi samtalade om förlåtelse och hur det talas om det, svårigheten när alla beskrivs som syndare vilket riskerar att dölja grader av skyldighet samt att man snarare kan vara utsatt för andras synd än själv skyldig till synd. Det framkom även personliga erfarenheter av att på arbetsplatser ha blivit tystad, trots att det hade varnats för dåliga chefer. ”Det blir så dålig stämning om du säger något”.

Annat som framkom var att kyrkan måste ner på jorden, uttryck som att ”vända andra kinden till” behöver problematiseras, att kärleksidealet alltid måste ses i relation till sanning och rättvisa. Vi läste de ekumeniska riktlinjerna från Sveriges kristna råd, om hur förebygga sexuella övergrepp i kyrkliga miljöer och konstaterade att det är viktigt med utbildning för ledare och funktionärer. Någon nämnde att potentiella förövare aktivt kan söka sig till kyrkan, på grund av barn- och ungdomsarbetet och den ”snälla” miljön. Någon uttryckte med sorg att även söndagsskolan kan vara en farlig plats för barnen. Studenterna konstaterade att det tar tid att förändra strukturer och de särskilda svårigheter det innebär när man själv gör sig till den skyldiga, att bryta med destruktiv bindning. Studenterna konstaterade att kyrkan måste fatta att det alltid finns hierarkier. De lyfte också fram resurser i den kristna tron: ”Jesus återupprättar ju människan, återupprättar vårt värde” och ställde frågan om vems ansvar det är att bedriva den ansvarsfulla teologin.

Som lärare kan jag konstatera att dessa studenter redan resonerar ansvarsfullt, och att ansvaret måste vara allas. Alla som arbetar med teologin i teori och praktik.

Facebook Dela på Facebook

Twitter Dela på Twitter


Maj 27, 2019

Rapport från biblioteksfronten

Med en biblioteksvärld i förändring gäller det att hänga med. EHS bibliotekarier åkte i maj på studieresa till Amsterdam för att knyta kontakter och samla erfarenheter.

Det säger kanske sig självt att en bibliotekarie är nyfiken på att ta till sig ny information. När EHS tre bibliotekarier åkte på studieresa till Amsterdam var syftet flerfaldigt. Vi ville för det första knyta ytterligare internationella kontakter, eftersom samarbete stärker och bidrar till en vidare reflektion över gemensamma utmaningar som alla inom vår profession brottas med. Vi ville för det andra stärka vår kompetens inom frågor som berör Open Access och digital publicering av vetenskapliga resultat, aktuella teman som påverkar forskningsvärlden i grunden. För det tredje var vi på jakt efter inspiration till kreativa lösningar för biblioteksrummets användning, med bakgrund av att bibliotekens fysiska samlingar i allt högre grad flyttar in i de digitala bokhyllorna. Väl hemkomna kan vi konstatera att lärdomarna från resan överträffade våra förväntningar, vilket förhoppningsvis också leder till ett ännu bättre bibliotek vid EHS.

Inget bibliotek är en ö, och vi har allt att vinna på att utbyta erfarenheter och möta problem tillsammans med andra, lokalt såväl som globalt. Biblioteksvärlden består av många olika verksamheter och sammanhang, där vi ibland känner igen oss och ibland blir förvånade över fenomen som vi själva inte uppmärksammat tidigare. Under vår resa stötte vi på bägge scenarierna. Hos Pieter van Wingerden, bibliotekarie vid John Smyth Library vid IBTS Centre i Amsterdam, fick vi dels prov på att imponerande samlingar av internationell baptistisk litteratur (också på svenska!) har ett hem i Amsterdam, och dels en illustration av hur digitalt tillgängliggörande kan vara både användarvänligt och ekonomiskt försvarbart också för ett mindre bibliotek, till exempel via icke-vinstdrivande initiativ som Internet Archive. Via Pieter har vi också tagit det första steget till ett vidare samarbete med biblioteksnätverket BETH, som samlar teologiskt inriktade bibliotek från hela Europa. Tack vare ett upplysande studiebesök vid biblioteket för internationell rätt vid Fredspalatset i Haag, kan man kanske säga att etableringen av ett vidare internationellt kontaktnät för vårt biblioteks andra ämnesben; Mänskliga rättigheter, nu också är påbörjat.

Bild på Pieter van Wingerden, Henrik Hannfors och Nils Troselius
Bild: Pieter van Wingerden, Nils Troselius, Henrik Hannfors

Öppen tillgång till vetenskapliga forskningsresultat är en central del av ett rikt offentligt samtal och en levande demokrati. Med den så kallade Plan S ingår Sverige i ett vidare internationellt samarbete för att förbättra möjligheterna till användarvänlig åtkomst till vetenskaplig forskning. Initiativet ställer emellertid stora krav på såväl forskningsinstitutioner som bibliotek, och riktlinjerna kommer utan minsta tvekan att påverka finansiering, distribution av forskningsdata men även den enskilde forskarens arbetsgång.  Flera av de stora forskningsinstitutionerna i Amsterdam har kommit långt i ambitionen att göra forskningsresultat tillgängliga Open Access, och vi har haft ett stort utbyte av de reflektioner och synpunkter som bland annat framkommit i samtal med representanter från University of Amsterdam och från Vrije University Amsterdam. Utmaningarna är flera, men vi har allt att vinna på att förhålla oss aktivt till den digitala omställningens betydelse för spridningen av vetenskapliga forskningsresultat.

Den digitala omställningen har som anfört också påverkan på det fysiska biblioteksrummet. Med ett växande studentantal på EHS och en bibliotekssamling som i allt högre grad blir tillgänglig elektroniskt förefaller det därför relevant att reflektera över hur framtidens fysiska bibliotek kommer att gestaltas. Den typen av funderingar fick vi också möjlighet att ventilera i Nederländerna, där såväl University of Amsterdam som Fredspalatset i Haag arbetat med både djärva och fantasifulla rumslösningar. Kanske kan illustrationerna från University of Amsterdam också inspirera till en nydaning av EHS bibliotekslokaler? Vi jobbar hur som helst vidare för ett ännu bättre bibliotek, stärkta av intrycken från vår studieresa till Amsterdam.

Interiör University of Amsterdam
Bild: https://campus.uva.nl/en/university-quarter/university-library/interior-design/interior-design.html 

Länkar:

 

Facebook Dela på Facebook

Twitter Dela på Twitter


Maj 13, 2019

Försommarens vemod

Thomas Kazen, professor i bibelvetenskap, funderar över försommarens skönhet och skiftningar och om att bygga växthus en gång till.

Så här års blir det åtskilliga kortturer till sommarhuset med efterföljande träningsvärk. Senast var det dags att sätta potatis. Det vill säga min bättre hälft satte potatis medan jag försökte tillverka en grund för växthuset. Det förra växthuset blåste omkull någon gång på bronsåldern eller åtminstone för 20-25 år sedan. I två år låg jag på knä och rensade landet från glasskärvor. Det är som grundforskning: mycket skrik, lite ull, sa bonden, klippte grisen. Tills vi en dag inser att fältet förändrats. Rent bokstavligt i mitt fall: glasfri åkermark. Men det var länge sedan och en generation senare ska växthuset sitta fast. Med rutor i polykarbonat.

Så nu ligger grunden där. Och jag har än en gång lärt mig av erfarenheten hur jag inte ska göra nästa gång om jag någon gång mot förmodan skulle försöka göra det igen. Man lär av sina misstag, som det heter. Bättre vore att lära av andras, särskilt vad gäller sådant man inte tänker göra om en gång till.

Försommaren rör sig långsamt. Det gick fort i början, plommon och körsbär formligen exploderade, men sedan blev det som tur var kallt. Som tur var, eftersom det är tråkigt när allt är över på en vecka och tråkigt när nattfrosten som ändå måste komma tar alla fruktträdens blommor. Nu står äppelblommen och stampar. Ingen skillnad från dag till dag, kan man tycka. Men ändå rör den sig och till sist står trädgårdarna vita. Ja, vita av blommor, tänkte jag, men vips kan de vara vita av snö också.

För variationerna är stora, inte bara från norr till söder, utan också på höjden och över dagen. För tre, fyra veckor sedan åkte jag skidor på myrarna i Gyllbergen ena dagen och körde jordfräsen i trädgården nästa. En dryg timme skiljer platserna åt men flera hundra meter på höjden. Och härom veckan vaknade jag med trädgården täckt av snö, vid lunch var det grönt och varmt nog att sitta ute, men på eftermiddagen föll snön igen. Hur naturen är skapt för att hålla stånd mot allt är svårt att begripa. Dessvärre är det svårare för den att hålla stånd mot allt vad människan utsätter den för.

För övrigt tycker jag att den här tiden på året är som vackrast. Den gör mig hoppfull och vemodig på en och samma gång. Denna överdådiga skönhet försvinner så fort. Kvar finns växten, mognaden, skörden, vissnandet, nedtrappningen, avslutningen. Det grå. Åldrandet. Då fågelsången tystnar och blommorna kommer från blomsterhandeln och sorgmyggans larver följer med krukjorden. Då vi funderar över vad som egentligen hänt under tiden som gått, om grundarbetet varit tillräckligt, om jordbearbetningen gett resultat, om undervisning och forskning satt några spår och om vi lärt av misstagen och vågat oss på att göra saker en gång till.

Ett nytt växthus, kanske, nu när försommaren är som vackrast? Arbete och vila fördriver vemod. Så njut av det som är! Fast jag ska erkänna att den vackraste dagen som sommaren ger har det hänt att jag längtat – efter en gnistrande kall vinterdag med blekljus och solgenombrott!

Trädgårdsland i grönskande trädgård, Trädgårdsland i trädgård täckt av snö, Trädgårdsland i trädgård, snöfall

Facebook Dela på Facebook

Twitter Dela på Twitter


Maj 6, 2019

Möjliggörare

Biträdande rektor Anne-Christine Lindvall reflekterar över betydelsen av utbildning.
Bild på entrén till EHS

Häromdagen såg jag några gymnasieungdomar på tunnelbanan. En av dem höll en bok i handen. Av det inplastade lite slitna bandet att döma var det inte hans privata bok utan skolans, vilket också titeln tydde på. Visserligen kan vem som helst läsa Viktor Rydbergs (1828–1895) roman Singoalla, men det är nog troligt att läsningen hörde till skolundervisningen.

Under min resa funderade jag över hur vi idag, som exempelvis dessa ungdomar, upplever och tolkar äldre texter som denna roman från mitten av 1800-talet. Kan de känna igen sig i texterna, eller framstår texterna som något från en flydd tid som de har svår att relatera till? Upplevs äldre texter som tämligen obegripliga och ointressanta texter om flydda dagar, eller går det att identifiera något som talar till oss idag, något som får oss att upptäcka att det finns frågeställningar vi än idag delar? Vågar vi i vår läsning bejaka att vissa av livets stora frågor än idag är tämligen obesvarade?

Inte så få av de studenter jag har mött, har vid läsning av äldre texter slagits av just detta att vi också idag faktiskt saknar svar på vissa de av frågor som ställdes redan för flera tusen år sedan. För flera var detta en nästintill chockartad upptäckt och erfarenhet. Visst har vetenskapen genom seklerna gjort nya landvinningar. Tänk bara på vad antibiotikan, växtförädlingen och kunskapen om smittspridning har betytt. Tidigare hot mot livet har kunnat avvärjas eller åtminstone mildras. Så varför reagera så starkt när man läser äldre texter? Vi lever ju idag, kan vi då inte bara slå bort äldre tiders hot, fördomar eller problem som historiska? Jo, visst kan vi det, men bara om vi förnekar dem och inte väcker dem till liv. Dock, väljer vi att trots allt läsa äldre texter, kanske flera tusen år gamla, så riskerar vi att komma till den insikt som en av mina studenter gjorde, och det var inte en saklig insikt utan en djupt existentiell: att gå till tandläkaren är avsevärt trevligare idag än för säg tusen år sedan, men vi saknar än idag svar på flera av livets stora och svåra frågor. Vi är lika ”lost”!

Vissa frågor kan vetenskapliga framsteg konkret hjälpa oss med, andra frågor måste lämnas vidare till varje generation att ta emot och att hantera, och vårt uppdrag som människor här och nu kan därmed symboliseras genom en 1800-talsroman buren av en gymnasist på tunnelbanan. Vi har alla uppdraget att våga ställa frågorna och söka svaren, trots att frågorna kan te sig olösliga och kanske skrämmande. En sådan svår frågeställning uttrycker Harry Martinson (1904–1978) i sitt epos Aniara. I en av sångerna uttrycker han tanken om att människan har skapat skydd mot många olika saker, men det finns inget skydd mot människan själv, och med det vill han ha sagt att vi använder vår kunskap också till det som är destruktivt för oss själva och för skapelsen.

Ibland säger vi att människan är sin egen värsta fiende, och det kan ibland vara sant. Men människan är främst sin egen största möjlighet. Det är vi människor som har kapaciteten att skapa förändring. Det är vi människors som kan påverka nuet och framtiden, och som kan skapa förändring.

Är då människan sin egen fiende eller sin egen möjlighet? Ser man sig omkring i världen kan det vara lätt att misströsta om detta. Men att drabbas av missmod är det sista vi behöver. Folkbildaren och agitatorn Kata Dalström (1858–1923) lär ha sagt att det finns en synd som är oförlåtlig och det är misströstan.

Så hur gör vi för att inte drabbas av misströstan? En viktig väg är utbildning. Utbildning, och de arbetsuppgifter den leder oss in i, hjälper oss att inte förlamas av misströstan. Jag är biträdande rektor för utbildning i mänskliga rättigheter, och inom detta fält ryms erfarenhet och kunskap som rustar oss för att bli möjliggörare och därmed skapa rum för förändring. Genom kunskap blir vi möjliggörare både för oss själva, och för våra medmänniskor runt om i världen.

Facebook Dela på Facebook

Twitter Dela på Twitter


April 30, 2019

25-årsjubileum!

Bild på Jayne Svenungsson och Susanne Wigorts Yngvesson

Den 26 april firade vi högskolans 25:e läsår. Jazzsångerskan Isabella Lundgren sjöng. Tidigare rektor Lennart Molin gav en historisk tillbakablick, Thomas Hammarberg talade om mänskliga rättigheter och vår tids utmaningar. Jayne Svenungsson, under många år lärare vid EHS, hade temat ”Teologi: En tragisk vetenskap”. (Bilden: Jayne t v och Susanne Wigorts Yngvesson t h. Susanne presenterade Jayne.)

Men det skulle också kunna varit 153-jubileum. 1866 startade nämligen både Baptistsamfundet och (det som senare blev) Missionsförbundet pastorsutbildning. Bara några år senare, 1874, drog Metodistkyrkan igång sin teologiska utbildning.

Under jubileumsdagen var det många om uttryckte sin förundran över högskolans utveckling. Men man kan säga att hela berättelsen sen 1866 är en framgångsberättelse om människor och rörelser som brunnit för bildning och utbildning. Att denna historia har resulterat i vad som idag kan räknas som ett av landets ledande lärosäten inom både teologi och mänskliga rättigheter speglar den entusiasm, de satsningar och det folkrörelseengagemang som också var avgörande för hela Sveriges demokratisering och välståndsutveckling.

Det är värt att notera att den direkta orsaken till bildandet av Missionsförbundet 1878 var utbildningen av predikanter och missionärer. Utbildningen är alltså äldre än samfundet och den första nationella insamlingen gällde missionsskolan. För Equmeniakyrkans alla tre bildarsamfund var utbildningen av ledare avgörande från första stund.

Historien om missionsskolan på Lidingö finns dokumenterad i Missionskolan Lidingö (2016). I den kan man följa engagemanget för utbildning och hur det gång på gång gjordes storsatsningar för att bygga och utveckla det som ofta benämndes samfundets hjärta. Som när P P Waldenström for land och rike runt för att samla medel (sid 39):

Icke sällan fick jag strida en stund med vederbörande, innan jag kunde driva min vilja igenom. Men i allmänhet gick det utan synnerlig svårighet. Jag kom t.ex. till en person. Han hade inom sig beslutit, att han skulle lämna 200 kr, men när jag kom, så ”skämdes han” som han själv uttryckte sig, och beslöt att teckna 500 kr. Jag svarade:

”Det tager jag icke emot. Ettusen skall det vara.”

Han gjorde ingen egentlig invändning däremot utan skrev strax sina 1,000 kr. Därefter resonerade vi en liten stund om missionen; så rev han sig i huvudet och sade:

”Hör nu, lektorn, jag börjar att ångra mig. Jag måste öka på det där beloppet.”

”Det var en gudelig ånger”, svarade jag. ”Huru mycket skola vi då skriva?”

”Vi skriva 2,000 kr.”, svarade han. Och så fick han igen sin första förbindelse samt skrev en ny.

(Ur Waldenström bok Svenska Missionsförbundets Missionsskola från 1910, sid 17f.)

 2 000 kronor motsvarar i dagens penningvärde 100 000 – 150 000 kronor. Inom Metodistkyrkan och Baptistsamfundet gjordes liknande satsningar och insamlingar.

 Under de tio senaste åren har högskolan kvalificerat sig för magister-, master, licentiat- och doktorsexamen i teologi, och för kandidat-, magister- och masterexamen i mänskliga rättigheter. Equmeniakyrkan kan idag glädjas över en i Sverige unik utbildningsinstitution, med ett lärarkollegium som ligger i forskningsfronten inom sina respektive områden. Lärare vilka dessutom ofta är pastorer eller präster, som vid EHS/THS på ett unikt sätt kan kombinera sin pastorala kunskap med sin akademiska spetskompetens.

 Att arbeta med utbildning är att leva i konstant förändring. Just nu växer vi så det knakar. Vi går från 200 utbildningsplatser 2017 till i år drygt 300 och prognosen är att vi 2021 ska landa på cirka 500 utbildningsplatser.

 På ett par år har forskarutbildningen vuxit till 28 doktorander. I den nya forskningsmiljön Kyrka i Samtid finns nu ett tiotal doktorander som forskar om vad digitaliseringen innebär för predikan, om identitet, enhet och mångfald utifrån gudstjänsten, om dopet i Equmeniakyrkan, om församlingsplantering, om omstart av församlingar, om diakoni och kyrklig identitet i samband med sociala insatser kring migration på Afrikas horn, osv.

 Nu ser vi framåt. Nya magister- och masterprogram för ledare startar till hösten i samverkan med Johannelunds teologiska högskola. En professur för teologi, konst och folkbildning är på gång, och mycket, mycket mer.  Du är alltid välkommen till oss!

Facebook Dela på Facebook

Twitter Dela på Twitter


EHS-BLOGGEN
Här bloggar lärare vid EHS om allt möjligt som har med akademi, kyrka och samhälle att göra.